Kärlek, fy farao vad fint det är. Men om man är singel som jag, om man egentligen vill ha någon att skämma bort, om i stort sett alla ens vänner har pojk/flickvän - vad gör man då? Jag har insett att det är lönlöst att leta, så den uppgiften har istället mina vänner tagit över. Man får se det fina i singellivet istället (nu kände jag: vem försöker jag lura?) meeeen, jag kom faktiskt på en del punkter tillslut. Jag kan t.ex. ta den kärleken jag skulle ge till någon annan till mig själv och därmed älska mig själv lite extra mycket, jag kan köpa 3 st Ben&Jerrys istället för att bjuda ut en pojkvän på middag och jag har tid över som egentligen skulle gått till pojkvännen som jag istället kan ge till mig själv. Det där lät inte särskilt övertygande. Snarare låter det som om jag försöker fylla ett tomt hål som egentligen inte behöver ses som ett tomt hål. Nu för tiden är jag inte så kräsen som förr, trots det duger ingenting som mina vänner föreslår, det finns alltid något som inte lockar - betyder det att jag egentligen inte behöver någon? Är det ett falskt behov hos mig som väcks bara för att jag ser mina vänner och andra i min omgivning bli kära? Jag tror det. Egentligen stortrivs jag med mig själv, det är trots allt mig själv jag ska leva med resten av mitt liv och inte någon pojkvän jag skaffar i 18-års ålder bara för att skaffa någon. För vem sa att man ska ha en partner när man är 18 går och går sista året på gymnasiet? INGEN. Det har bara blivit en dum jäkla önskan. Haha, nu lät det som om jag tänker hitta på jävelskap det kommande året, men så kul ska vi inte ha det.