Förra veckan blev den sista söndagstanken.

 

Jag är en väldigt öppen människa vilket har både fördelar och nackdelar. Jag tycker mycket och delar gärna med mig av det, men det kan få konsekvenser också. Många av mina söndagstankar har blivit missförstådda och det finns de som drar egna slutsatser om vem/vilka det handlar om, fast det kanske egentligen inte handlar om den personen, kanske ingen person alls. Detta är jag trött på. Jag orkar inte hålla på att förklara och försvara mig längre. Det har varit kul att få respons från er på mina söndagstankar, verkligen jättekul, men jag känner att det blir för personligt och för mycket.

Ibland sätter jag på låten som får mig att tänka på dig. Jag tvingar mig själv att tänka tillbaka på oss. Jag försöker trycka fram tårarna. Jag försöker få tillbaka känslan av att vara nära dig. Jag försöker få det att knipa i magen igen av saknad. Ingenting händer. Låttexten bara rinner förbi som massa tomma ord. Texten jag egentligen kan utan och innan. Den är obetydlig. Den får inga tårar att rinna längre.

 

Jag läser våra sms och ler fånigt. Fortfarande inga tårar, bara ett vanligt leende. Varför gråter jag inte? Varför sprutar inte tårarna som de ska göra? De ska göra det när man saknar någon. Du var ju den enda. Den enda tänkbara. Du var den enda min värld kretsade kring.

 

Jag letar efter känslor. Men allt är som vanligt. Dagen rullar förbi under mina ögonlock. Det har varit en dålig dag, jag borde gråta över dig ikväll. Jag borde känna att allt är ett helvete utan dig. Men det är fortfarande inga tårar. Mina kinder är torra och organet innanför mitt vänstra bröst gör inte ont längre. Tvärtom. Det slår starkare än någonsin. Jag saknar dig inte längre. Jag är helt enkelt över dig. Jag har äntligen kommit över dig. Äntligen.

 

Vad är egentligen att härmas? När man var liten var det kanske när någon ritade en likadan häst som någon annan på sin teckning, när någon köpte en likadan vinterjacka eller när någon sa att matte var favoritämnet bara för att någon annan tyckte det. Men idag, i denna åldern, vet jag inte om dessa saker är att härmas. Härmas är för mig ett väldigt barnsligt ord. Jag tror inte folk "härmas" med mening direkt. Jag tror mer på att vi inspireras av varandra. Hur lätt är det inte att göra likadant som många andra idag? Det är ju så många som gör likadant över huvud taget. Tänk på dina tjejkompipsar till exempel. Klär ni er inte ganska likt varandra? Uttrycker ni er inte ganska likt varandra? Tycker inte ni ganska likt om andra personer i er omgivning? Jo, precis, ni inspireras av varandra hela tiden. Dessutom kan vi ta del av varandras liv mycket mer idag med hjälp av sociala medier, vilket ökar risken att råka "härma någon". Det finns så mycket man kallar inspiration idag, och det är verkligen inspiration. Se det som att peppa eller hjälpa någon annan med något. Om man nu tycker att någon "härmar" en eller gör mycket likt en själv, boosta upp dig med att det är för att du inspirerar den människan. Den här personen ser upp till dig eller tycker det du gör är häftigt och vill därför göra något liknande. Se det som en vinst till energin istället för att förlora energi genom att störa dig på det. Självklart får man inte kopiera saker och ting rent av, absolut inte. Men var man först med det, så var man först med det. Det är säkerligen andra också att man var först med det, så vad har man egentligen förlorat? Det är ungefär som att ha småsyskon, de ser upp till en och gör likadant. Man kan också jämföra det med hur vi tjejer älskade att kolla runt i mammas garderob och gå i hennes klackskor. Vi såg upp till dem och tyckte att de som de hade var häftigt.

Jag vill inte att det ska vara en lek i brist på annat. Jag vill inte vara "henne" i brist på annat. Jag vill inte att det ska vara något man provar sig igenom. Något man bara har, i brist på annat. Jag vill inte behöva tänka "det blir nog inget av det här så som jag vill...". Jag vill kunna tro på mig och honom. Jag inte ha de där lekfulla blickarna. Jag vill ha de allvarliga och långa blickarna. De där blickarna som kan rymma upp hela kroppen med värme. Så där så det börjar hetta på kinderna. Så där så man måste vända ner blicken för att inte visa för mycket. Jag vill ha kärlek rätt igenom. Jag vill ha kärlek som slår ner som en blixt innan jag hinner tänka på något annat alternativ. Jag vill att det bara ska finnas en väg att ta. Är det så mycket begärt? Att någon ska dyka upp från ingenstans och tänka "hon ska bli min". Jag är trött på alla lekar och alla analyseringar. Vart är det där självklara som alla pratar om? Vart är "och så stod han plötsligt där"? Vart är kärleken alla lovat att jag någon gång kommer få känna på? Jag är trött på att vänta. Mitt tålamod är snart slut. Snart.

 

Känner ni er granskade ibland? Nästan som att folk uppmärksammar en bara för att se fel som begås, och sedan med stolthet framföra att du gjorde fel. Eller att folk är för petiga, att allt alltid ska vara perfekt. Vilket det omöjligt ska vara. Det är ju faktiskt mänskligt att göra fel. Vissa människor vill alltid göra rätt för sig, och är väldigt duktiga på att uppmärksamma andra på att de gör fel/misstag. Men enligt mig är det också att göra fel. Det är inte så konstigt att många idag har dåligt självförtroende och självkänsla när man är rädd för att göra fel, mest av den anledningen att någon annan säger det till en.

 

Sen börjar jag också bli rätt trött på den här rätt och fel-världen. För den finns ju egentligen inte. Det är en påhittad värld som vi format i våra huvuden, hur vi tror att världen ska vara. Jag är nog lite för självupptagen och "do not care" för att märka andras små fel och brister. Jag har däremot lättare att hitta brister på mig själv. Samtidigt känner jag, hellre det. Jag hittar hellre brister på mig själv som jag själv tagit ur mitt eget tycke än att finna brister hos andra. Andra som jag absolut inte känner lika bra som jag känner mig själv. Jag avskyr att känna mig granskad och tänker därför inte granska andra. Folk gör ju förstås fel och folk har ju brister, men kom igen, lite överseende får man faktiskt ha. Jag tycker även att man ska ha minst en hand med anledningar till att ogilla en person, och då får inte ordet "verka" vara med. Det ska vara trovärdiga anledningar som är baserade på något. Jag tycker vi är alldeles för snabba med att döma varandra och att bestämma oss för vilka vi ogillar, för att sedan inte kunna ändra oss.

 

När jag ändå är igång med mitt tjatter... Kräv aldrig att person som du själv inte tycker om ska tycka om dig. Ja, du hör ju hur fel det låter. Det är väl bara positivt att ni båda ogillar varandra, då slipper ni förmodligen varandra med. Nu lägger vi fokus på de vi tycker om istället. Därav ska jag tillbringa dagen med min bästa vän. Puss!

Idag är det inte Elin som skriver en tanke. Utan det är jag, Sara. Många kanske inte vet vem jag är, men om ni läst Elins blogg ett längre tag så har ni iallafall sett mig eller mitt namn. Jag tycker att det är en liten ära att jag får skriva och jag har fått fria händer till att skriva vad som helst. Därför tänkte jag, eftersom jag på min blogg inte brukar skriva om tankar - även om jag brukade, så tänkte jag passa på att göra det nu. Jag visste inte helt säkert på om jag ville säga att det var jag som skrev, tyckte det kändes lite läskigt. Men jag hoppas iallafall att ni gillar det. Kram!

 

 

 

Jag tror detta är något som jag har tagit upp tidigare, men jag inte riktigt släppa det så vi kör på igen.

 

Det finns tyvärr människor som inte kan unna andra någon framgång alls. Har ni varit i den situationen när ni inte velat säga att ni fick MVG på en uppsats/ett prov bara för att ni vet att personen som frågade kommer säga "jaha, grattis" men inte alls mena det. Istället ser personen det mer som skryt från din sida, trots att det var han/hon som frågade. Eller när man är stolt över att man klarade ett träningsmål man länge kämpat för men inte säger det för att man vet vissa personer kommer göra något negativt av det som gör att även det positiva du såg försvinner.

Jag har många gånger tänkt "såna här människor ska jag inte ha i min omgivning" men det hjälper ju egentligen inte dem eller mig att bara strunta i det. Jag säger inte att jag är världens bästa på att ge andra människor komplimanger. Jag är en sån som tyvärr inte märker när någon har ett par nya skor eller märker att någon klippt av sitt hår även om det tydligt syns att det är mycket kortare än dagen innan (haha - PING: Sara) men när jag väl säger det så menar jag det verkligen. Men jag uppskattar faktiskt när det går bra för mina vänner eller när jag ser att de är glada. För om jag gör det så blir jag glad av det själv och jag får säkerligen tillbaka det någon gång - kanske genom att någon blir glad för min skull någon gång, vilket fördubblar min glädje.

 

Om man inte kan unna andra något utan istället ser deras glädje som ett misslyckande i sig själv (vilket man innerst inne gör eftersom det i grund och botten handlar om avundsjuka) ja, då känner man sig självklart misslyckad. Man bildar en negativt känsla hos sig själv så fort någon annan är glad. Det säger ju sig självt hur vrickat detta är. Man utvecklas knappast som person om man inte kan unna andra någonting. Det håller inte i längden mina vänner.

"Han är inte värd dina tårar" var det någon som sa.

"Han kommer inte tillbaka för att du gråter" sa någon annan.

"Det vet jag" tänkte jag. Jag är fullt medveten om att han aldrig kommer tillbaka.

Det är därför jag gråter.

 

Men om han inte är värd mina tårar, kanske är jag då värd dem. Det är mig själv jag har att skylla. Det är mitt fel att jag sitter här och gråter. Mer än så här kan jag inte vara värd. Jag var feg igen. Jag drog mig ur. Nu är allt försent. Det är så lätt att vara efterklok. Det är så skönt att gråta ut. Gråta så mycket att man mitt i all gråt glömmer bort varför man gråter. Ändå fortsätter man gråta. Kanske gråter man för att man gråter. Kanske fortsätter man gråta för att känslan finns kvar, medan tankarna flög iväg någon annan stans. Flög iväg och lämnade ännu mer tomhet och ovisshet.

 

"Hur är det mellan er nu" frågar någon.

Jag försöker rycka nonchalant på axlarna. Hur mycket jag än rycker på axlarna så försvinner han inte. Han tynger ner mina axlar. Allt blir så jobbigt med honom klängandes där. Jag kan inte stå rakt. Jag försöker blunda istället. Men det går inte att blunda för det längre. Ju mer jag blundar, ju mer ser jag honom. "Jag bryr mig inte om honom längre" säger min hjärna. "Jo, det gör du visst" säger ett annat organ. Organet med mest makt. Organet med mest kraft. Organet med flest känslor. Organet som aldrig låter sig luras av hjärnan.

 

Allt är så snurrigt. Det är så mycket som är oklart. Som talen var för mig i matematik. En dålig relation helt enkelt. Relation, hade vi en relation, han och jag? Vad var vi egentligen? Fanns det ens något vi? Var det bara inbillning alltihop? Det snurrar ännu mer. Jag rycker på axlarna. Fortfarande tungt. Jag blundar. Han är fortfarande där. Jag börjar gråta igen. Mina ögon svider. Men ingenting mot vad det gör innanför mitt vänstra bröst. I det där organet. I det där jäkla hjärtat.

En fråga jag länge ställt mig själv men fortfarande inte fått svar på är - Varför bryter man lättare upp med en pojkvän/kille än med en kompis?

 

"Det är ju självklart, man är ju tillsammans med personen" var första svaret jag gav mig själv. Men är det egentligen så självklart? Varför ska en kärleksrelation vara så olik en vänskapsrelation? Det handlar väl ändå om samma grundtankar: respekt, uppmuntran och tillit. Eller är jag ute och cyklar helt nu? Lika väl som min bästa vän är densamma flera år i sträck kan en kille vara det? Ja, många har det så här, men jag och många andra har inte det. Det är just det jag undrar, varför vi har det så olikt mellan dessa relationer. Kanske ser vi bara större på det är med kärleksrelationer, fast det egentligen är lika viktigt som en vänskapsrelation. Att inte se så stort på det stämmer extra bra i denna åldern när man inte planerar bröllop och barn det första man gör. Man borde ju kunna låta allt hända helt enkelt. Men ändå har många (haha, jag) så himla svårt för det där med att fästa sig vid en kille, en kärleksrelation. Jag är ganska konflikträdd av mig vad gäller just den relationen. Jag vill inte vara den jobbiga flickvännen som tillslut låter som en morsa. Jag vill inte göra stora saker av småsaker. Jag vill vara ganska chill helt enkelt. Men egentligen, bråkar gör jag ju med mina kompisar så varför är det så farligt att göra det med en kille? Jag kan ju ifrågasätta en kompis bara han/hon säger "hej" på ett annorlunda sätt en vanligt, vilket verkligen är att göra en stor sak av något litet. Jag ser helt enkelt omedvetet annorlunda på en vänskapsrelation och en kärleksrelation bara genom att våga vara mer ifrågasättande mot mina vänner. Jag är alltså en av dem som ser mycket "större" på en kärleksrelation, kanske är det till och med så att en kärleksrelation skrämmer mig lite. Likaväl som att man "provar på" vilka vänskapskretsar man trivs bäst i borde man kunna prova upp vilka pojkvänskretsar man trivs bäst i också. Slutar alla prova så står vi ju där som ensamma singlar tillslut allihopa, hur fel är inte det?

 

Mitt mål med denna söndagstanken var att få svar på detta vilket inte hände, men jag kom lite längre i mina funderingar. Jag önskar någonstans att relationen till kärleken var lika enkelt som relationen till vännerna. Det är ju ingen big deal egentligen? Skärpning Elin. Sånt där ska vara kul, som när man var 14 år ungefär. Eller kanske inte 14, då handlade ju allt om killar och mitt humör kunde ibland bestämas efter hur killen jag tyckte var snygg klädde sig just den dagen. Nej, det var lite för mycket. Men någonstans i den åldern men på en mer vuxen nivå, ja, precis så.

I veckan har jag fått en tankeställare om att ta vara på det man har innan det är försent. Människor, relationer och allt möjligt som ger en extra energi och gör en glad. Jag har blivit så dålig på att visa folk hur mycket jag tycker om dem. Den senaste tiden har jag mest fokuserat på mina allra närmaste och främst mig själv, så jag har glömt allt runtomkring. Allt är som det är och det är bra, då behöver jag väl inte lägga ner extra tid? Eller behöver jag det? Ja. Jag har blivit alldeles för bekväm med mitt nuvarande liv och vant mig vid det här, det ar inte funnits en tanke på att allt bara kan vända. Men att se folk i sin närhet ledsna över någonting som tyvärr inte går att göra något åt, som tyvärr inte går att få ogjort, då känner man sig väldigt maktlös. Då tappar man all kontroll. Då är allt inte som det är och det är bra. Jag blir totalt vilsen av att ha förlorat mitt eget "skyddsnät" som jag byggt upp, det som varit en stark grund genom alla dagar. Sånt som "händer alla andra" kommer bara närmare och närmare inpå mig själv. Och "sånt som händer alla andra" drabbar faktiskt någon. Nästa någon kanske är jag. Man måste ta vara på allt som finns i ens närhet. Allt kommer inte alltid rulla på bra, alla människor kommer inte alltid finnas vid din sida fysiskt. Man måste ta vara på här och nu och inte låta sig själv slarva bort viktig tid eller viktiga tillfällen. Jag vet att många av dem jag inte skulle klara mig utan vet om det, men jag tror faktiskt inte alla förstår exakt hur himla mycket jag behöver dem. Det är de som är mitt "skyddsnät", de är de som bygger min trygghet som jag kallar grund att stå på. Mina morföräldrar/farföräldrar, mamma och pappas syskon med respektive och kusiner som jag står så otroligt nära, även vi kommer att flytta ett steg uppåt på generationstrappan. Det kommer att komma fler under oss som gör att vi får dela upp oss lite för att kunna ge kommande släktingar samma kärlek som vi fått och som vi ger varandra. Vi kan tyvärr inte sitta 67 stycken på julafton och juldagen. Det går inte. Och att det en gång kommer bli så gör så himla ont i mig, men det är så - "tiden går och vi med den" som tanterna och gubbarna brukar säga.

 

Ta vara på allt. De som gör dig glad och ibland ledsen, det gör så ont att behöva sakna någon.

Jag börjar med att svara på en fråga jag fick så jag bäddar in både ett svar och en söndagstanke i ett. Frågan var vart jag jobbade. När jag säger jobba så innebär det att jag tar lite extrapass på mitt sommarjobb: hemtjänsten i Landsbro/Ramkvilla. Mycket mycket trevligt och lärorikt jobb och än så länge trivs jag bra med att ta cirka 5 pass i veckan extra, det klarar jag mig bra på.

 

Jag är en av många som tog studenten i våras. En av många som plötsligt stod utan tvång att gå till skolan, utan hade hela världen framför sig om man ville. Jag har kompisar som har och ska flytta utomlands, jag har kompisar som har börjat plugga lite här och var och jag har kompisar som bor hemma och jobbar. Jag är en av dem sistnämnda. Jag känner ingen press eller stress att ge mig ut i världen eller utanför Smålands gränser för plugg eller vad det nu kan vara. Jag vill tjäna ihop lite pengar och med hjälp av dem känna vad jag vill göra. Jag var så fruktansvärt skoltrött - så det enda jag vill i höst är egentligen att känna på hur det är att vara hemma och göra samma sak som jag gjort de tidigare tre åren, men utan skola och en massa jäkla plugg.

 

Det jag blir lite tokig på är hur folk "nej, det vill jag inte jobba med" eller "nej, det har jag hört att det är tråkigt". Herregud känner jag. Ett jobb är ett jobb och man måste ibland göra tråkiga saker. Hur höga krav kan man ha på arbeten när man gått ut gymnasiet och egentligen bara har en gymnasieutbildning och knappt det. Jag kommer ingenstans med mina tre år på ekonomiprogrammet, så jag tar det jag kan ta. Tanken med min linje är att läsa vidare och det ska jag självklart göra när jag känner mig redo för det och framförallt vet vad jag vill. MEN, det fungerar inte att gnälla. Någonstans måste man ju börja. Inser man inte detta tycker jag att man kan stå utan jobb och fortsätta gnälla.

Om ni inte gillar träningsinlägg eller arga inlägg så kan ni kika neråt istället, för idag är jag sur. Haha.

 

Idag (torsdag, eftersom jag idag - söndag - är upptagen med att hänga i Sthlm) är jag så trött på att vara trött på detta. Jag är så trött på att vara trött på att folk lägger sig i andras liv vad gäller träning. "Hon tränar bara, hon lägger bara upp träningsbilder, hon lägger upp en bild så fort hon tränar" osv osv osv... Strunta i det, avfölj eller säg åt personen att det inte ligger i ditt intresse att han/hon berättar om sin träning. Imorgon sätter Evelinas och min lilla tävling med varandra och peppande mot varandra igång. Vi har lagt upp ett schema som mer är "det här ska hinnas med på en vecka inom träning" typ så. Jag vet att de finns de i vår omgivning som suckar, höjer på ögonbrynen och skrattar åt en sån sak över att vi gör en sån sak. Snälla, gör det. Det snarare stärker en än att bryta ner en. Vi vill göra det här - se om vi klarar det, se om det ger något resultat - låt oss göra det. Jag hör bara mer och mer hur folk lägger sig i andras liv och påpekar vad de gör eller inte gör, jag får huvudvärk, jag blir tokig. Det här är mitt liv och det där är ditt, liksom mina saker är mina saker och dina saker är dina saker. Inte konstigt att folk som är missnöjda med sig själva och de som lägger sig i andras liv, de hinner ju inte fokusera på sig själva. Jag blir tokig, jag vet knappt vad jag ska ta vägen. Vet inte ens om jag orkar tycka synd om personer som är sådana, jag tror faktiskt inte det.

 

Jag har även fått trösta och stötta personerna som känner att andra har synpunkter på deras liv. Självklart påverkar det dem. Får man tillräckligt mycket kritik och åsikter riktade mot sig är det klart att man börjar tvivla på sig själv om man kanske inte hunnit bygga upp en egen stabilitet i sitt liv. Det är klart att man påverkas av vad andra tycker om man är en sån människa som vill andra väl och vill att andra ska tycka om en. Vill därmed skriva en regel, som jag verkligen försöker följa till punkt och prickar då jag för ett tag sedan kom på mig själv med att störa mig på en person som tränade och verkligen hade hittat sin grej. Anledning till att jag störde mig på henne? Jo, jag hade en träningssvacka och var avundsjuk. Självklart var jag avundsjuk. Jag tänker inte vara en sån människa. Så från och med nu - alla gör vad de vill av sina liv (speciellt inom träning) och man ska glädjas åt andras lycka och klarade mål. Så ska det vara!

Dagens söndagstanke inspireras av en önskan från er - mycket tacksamt från min sida. Förslaget var trygghet och jag tyckte det var ett väldigt bra förslag. Jag funderade länge på vad jag skulle skriva och ta upp, och tror jag hittade rätt tillslut bland tankarna.

 

Jag tänkte ta upp lite vad trygghet är för mig i hopp om att fler kanske känner igen sig. Förr om åren har jag tänkt att trygghet enbart är att människor omkring mig som älskar än. Att det är trygghet att känna sig älskad och att veta att man har stöd om det skulle behövas. Detta är en slags trygghet men faktiskt inte den som får mig att känna mig mest trygg. Jag tar mina vänner och familj för givet, men jag finner ändå den största tryggheten i mig själv. När jag kan berömma mig själv, känner mig stolt över mig själv och tycker att jag faktiskt är jäkligt bra - då är jag trygg. De dagar jag är arg på mig själv för något eller om någon tryckt ner mig, då är jag mest vilsen och helt i obalans. När jag, personen som umgås med mig själv dygnet runt, tycker att jag faktiskt är riktigt grym - då är jag trygg. En dag insåg jag att jag måste på något vis tycka om mig själv vare sig jag vill eller inte, annars blir ju hela livet en katastrof. Efter den dagen så hittade jag fler och fler bra egenskaper jag hade, som för mig varit helt osynliga innan. Jag tog åt mig mer av vad folk sa, positivt som negativt. Vände om det på ett bra sätt och plötsligt så kände jag mig väldigt stark i mig själv. Det är inget som förändrades över en dag, men jag fokuserade inte så mycket på att vara perfekt hela tiden, utan mer på att göra mitt bästa för mig själv och andra. Och nu är jag trygg i mig själv och känner mig därför trygg i hela min tillvaro. Sen har även jag bad days då mina tårar rinner för ingenting och jag vill bara äta glass hela dagen. Sådana är vi nog alla, men i grund och botten står jag på en trygghet!

Känner hur jag mer och mer hamnar i samma "kategori" inom söndagstanken. Så efterlyser lite nya ämnen, tankar med mera att väcka. Jag tycker det är sååå kul att skriva söndagstanken och blir så glad av all respons, så vill inte att det dör ut vilket den snart gör då min fantasi är på 0.... Så kom igen, hjälp mig!!!

Har ni någon gång stannat mitt i ett moment och känt att "fan, vad bra livet är just nu"? Man bara stannar upp som i en film, ler sådär fånigt för sig själv och vill spara ner känslan under "ren lycka". Jag sitter i ett sånt lyckorus just nu med spralliga fingrar som bokstavligt talat springer över tangenterna. Problemet är att jag är så fruktansvärt dålig på att ta vara på den här känslan och försöka känna efter varför jag känner så här och hur jag ska kunna återfå känslan när jag verkligen behöver den. (Med andra ord istället för att känna att livet suger, vara arg på mig själv och käka upp en hel kartong med glass). Men egentligen, dessa känslor är väl bara sådana som kommer utan att man egentligen bett om dem? Man kanske inte ska känna exakt varför allt plötsligt blir så bra, det bara är det och om man funderar för mycket kanske den hinner försvinna. De roligaste dagarna är trots allt de där då man är full av energi, vill krama om alla i ens närhet och skicka gulliga sms till halva kontaktlistan. Men vad vore de dagarna om de inte bara kom då och då? Nej, just det, ingenting. Imorgon kanske är en rutten dag - men även de värsta dagarna innehåller ljusglimtar. Det är faktiskt sant. Det finns alltid något, annars är man nog världens mest bittra människa. Så, gör inte som mig och känn efter, analysera eller försök sätta ord på det. Bara njut och ta vara på det!

En sak jag kan bli så trött på är alla krav vi ställer på oss själva och andra. Vissa kräver mer av andra än sig själva och vissa mer av sig själva än av andra. Det är inte rätt något av det, det håller inte något av det. Man ska självklart ha krav, men med måtta. Det går så lätt överstyr. Man jämför sig med andra och tolkar så mycket. Man tycker att alla andra verkar ha det så himla bra och verkar klara av livet så himla enkelt medan man själv kämpar och kämpar. Man vet ju inte lika mycket om de här personerna som om sig själv. Man är bland sina egna tankar, inte deras. Ett bra exempel på detta är dessa söndagstankar. För några veckor sedan sa en person till mig att jag verkade vara så himla stark i mig själv eftersom jag lät sån på söndagstankarna. Tänk på att när jag säger man, menar jag inte alla utom mig, utan tar ofta exempel på dåliga vanor, dåliga egenskaper med mera från mig själv. Jag är en sån person som ställer krav på mig själv, men det har varit värre. Jag kan bli tokig om vissa saker inte går som jag vill. Men jag får lugna ner mig och påminna mig själv om att jag inte är Gud, jag kan inte styra allt. Jag är bara jag och det är faktiskt allt jag kan vara. Det gäller att vara anpassningsbar och lättsam mot sig själv, liksom mot andra. Att inte ha en rak väg framför sig utan hinder är en del av livet, en del av livets lärdom. Det ska vara knackigt ibland, kanske till och med ett helvete. Vi får inte kräva för mycket av oss, andra eller vårt liv. Man kan ha en dålig dag, men varje dag innehåller också något bra. Man kan ha skrivit ett värdelöst prov eller varit lite för lat på ett träningspass, men man har i alla fall försökt. Allt går inte alltid i ens väg, och än mindre om vi alltid vill att det ska göra det.

Några synonymer för främlingar är: obekant, främmande och okänd. De här orden betyder i sin tur att vi egentligen är ovetande om vem den här personen faktiskt är. Trots detta envisas folk med att tro sig veta så himla mycket om just främlingar. Men är främlingarna de man möter i korridorerna som man vet vilka de är men man hälsar inte på dem? Är främlingar personerna du aldrig sett innan men plötsligt träffar genom en kompis? Det där är så olika tycker jag, jag vet inte vad som är rätt och jag vet inte riktigt vad jag själv anser heller. En sak som "ställer till det" lite är att man kan följa folk man inte träffat eller egentligen vet vilka de är (alltså främlingar) på t.ex. instagram, twitter eller genom bloggar. Där bildar man sig de här uppfattningarna, eller fördomar om man är en negativ person. Men just den här uppfattningen som bildas, den säger egentligen ingenting om personen. I alla fall inte det man bör veta för att känna denne. En person som verkar kärleksfull och omtänksam på instagram kan istället vara iskalla när man väl träffar dem.

 

En person man följer på t.ex. instagram kanske inte längre är okänd eller obekant, då man ändå kopplar dennes namn till ett ansikte, men han/hon är fortfarande främmande. Vi skulle aldrig kunna säga tre bra egenskaper den här personen har, vilket man skulle kunna med personen man pratat med en stund. Jag tycker det är viktigt att ha det i bakhuvudet - vi vet egentligen ingenting mer än att han/hon t.ex. åt glass igår, han/hon har pojkvän/flickvän och hans/hennes favoriträtt är tacos. Man kan inte döma en person hur som helst efter lite bilder eller text. Saken är även den att en negativ person oftast uppfattar saker negativt medan en positiv kanske uppfattar det positivt - så om man tycker någon uttrycker sig helt idiotiskt, kan det ibland vara vi själva som uppfattar allt helt idiotiskt.

På sommaren är det mycket som händer på olika håll och med olika människor. Ni som tillhör ett eller flera gäng vet att man har "sina platser". Liksom man har sina olika personligheter så bildar dem en plats åt en. En plats kan t.ex. vara att glida på en räkmacka fram, låta alla andra fixa och planera. JAG AVSKYR SÅNT. Ibland är jag den mest drivande, ibland inte. MEN, jag försöker att hjälpa till, försöker att försöka. Jag förstår inte att man kan ha samvete att bara glida på ett bananskal medan man ser hur andra sliter och faktiskt försöker. De som är drivande tar oftast på sig den rollen ganska snabbt och man behåller den med, även om det är ofrivilligt. Man kanske inte är någon planerare, man kanske inte är så bra på att hitta lösningar, men fråga då vad man kan göra istället. Den som planerar har säkerligen fullkoll på vad som ska fixas och så har man ett uppdrag. Alla måste inte bidra för att det ska bli något, men i längden och för stämningens skull tror jag på att alla borde bidra. Jag kan bli tokig på folk som bara "aha, är inte det fixat...?" när man har kämpat och kämpat för att lösa så mycket man kan. Man kommer inte komma långt bland andra människor om man inte kan ha delat ansvar och se möjligheterna själv.

Har ni en bästa vän? En vän som ni skulle göra allt i er väg för att hjälpa? Bra, det har jag med, och det unnar jag er alla. Förutom ens familj så finns det få personer som kan framkalla samma känsla av trygghet, behov och kärlek som en bästa vän. Det bästa är att man känner att man behövs lika mycket som man själv behöver. Jag har ingen pojkvän att skämma bort med kärlek eller sådana förklaringar, men även om jag hade haft det så hade jag aldrig i hela mitt liv vilja komma ens ett myrsteg ifrån denna tjej. Hon skulle fortfarande ha samma viktiga plats i mitt liv som alltid, för en pojkvän kan aldrig ersätta en bästa kompis. Jag kan ibland längta så det gör ont i mig efter att bara få sitta i Linneas soffa och slökolla på tv tillsammans med henne samtidigt som vi skrattar, pratar och diskuterar allt möjligt. Jag ska erkänna att Linnea är en stor anledning till att mina planer för hösten är att bo hemma och försöka få jobb här, jag kan inte riktigt föreställa mig en vardag utan hennes närhet eller hennes otroliga glädjespridning. Jag unnar Linnea allt i hela världen. Jag unnar henne hennes andra tjejkompisar (som för övrigt är helt fantastiska) även om de ibland ger henne råden jag velat ge eller snor henne en lördagkväll när jag velat sitta i soffan. Jag unnar Linnea hennes stora garderob och hennes väldoftande parfymer även om jag innert inne är avundsjuk. Jag unnar henne det och mycket mer för att jag älskar henne så frukstansvärt mycket! När vi träffades då hon gick i 6an och jag i 7an så var vi som alla tjejer i den åldern, man var kompis med alla och det var egentligen inget märkvärdigt. Men sedan dess har vi omedvetet insett behovet vi har av varandra och efter det byggt upp den starkaste vänskapen jag har. Inget om att vänja sig vid att ha varandra nära för att vi går i samma klass, inget om att skapa ett behov av varandra för att vi inte hade andra och inget om att verka utan att vara - utan ren stark vänskap fylld av en himla massa kärlek ♥