Idag tänker jag lite på otacksamhet. Anledningen till detta är att jag igår såg min egen inspelning av Euphoria framförd av hörselskadade och döva. Jag har själv en hörselskada som påverkar min vardag och i en utsträckning hela mitt liv. Det är ingenting jag pratar särskilt mycket om, jag har levt med det i hela mitt liv och därför lärt mig att leva med det. Ibland händer det att jag missar en viktig poäng, får säga "va?" en gång för mycket eller blir bemött med en irriterad röst som blivit tvungen att upprepa sig fyra gånger för att jag inte hört. Saken är den att det inte är någonting mot vad de som framförde Euphoria går igenom varje dag och dessutom i resten av sina liv. Jag blir sur på mig själv för att jag inte kan tänka på detta varje gång jag känner hur orättvist det är att jag inte hör lika bra som alla andra. Jag känner mig otacksam. Det finns säkert tusen sådana exempel. Ett bra sådant är när man anser sig själv vara tjock, medan det finns de som kämpar för sina liv på grund av sin vikt. Min hörselskada är dock medfödd och har inte med min hälsa att göra, men även vikt kan vara medfött även om det i grunden handlar om dålig hälsa. Hur som helst, vi ska inte gnälla när de finns de som har det värre. Man kan inte gräva ner sig som om man är den mest drabbade i alla lägen, för man är sällan det. Jag kunde lika gärna varit döv på ena örat så jag varit tvungen att placera mig speciellt vid lunchbordet, i klassrummen eller vända rätt öra till så fort någon pratar med mig. Det hade varit helvetet enligt mig själv, och så finns det dem som inte hör överhuvudtaget.

 

Självklart är man inte en hemsk människa om man gnäller lite då och då, men då ska det också vara då och då. Ibland kan man faktiskt bara se utifrån en själv och ens eget liv, för det kan ju inte alltid vara perfekt. Därför måste man gnälla lite och hitta sina svagheter, sedan gör det ju ingenting om man gör dessa svagheter något starkare genom att tänka att det finns de som har det mycket mycket mycket värre.