En sak jag kan bli så trött på är alla krav vi ställer på oss själva och andra. Vissa kräver mer av andra än sig själva och vissa mer av sig själva än av andra. Det är inte rätt något av det, det håller inte något av det. Man ska självklart ha krav, men med måtta. Det går så lätt överstyr. Man jämför sig med andra och tolkar så mycket. Man tycker att alla andra verkar ha det så himla bra och verkar klara av livet så himla enkelt medan man själv kämpar och kämpar. Man vet ju inte lika mycket om de här personerna som om sig själv. Man är bland sina egna tankar, inte deras. Ett bra exempel på detta är dessa söndagstankar. För några veckor sedan sa en person till mig att jag verkade vara så himla stark i mig själv eftersom jag lät sån på söndagstankarna. Tänk på att när jag säger man, menar jag inte alla utom mig, utan tar ofta exempel på dåliga vanor, dåliga egenskaper med mera från mig själv. Jag är en sån person som ställer krav på mig själv, men det har varit värre. Jag kan bli tokig om vissa saker inte går som jag vill. Men jag får lugna ner mig och påminna mig själv om att jag inte är Gud, jag kan inte styra allt. Jag är bara jag och det är faktiskt allt jag kan vara. Det gäller att vara anpassningsbar och lättsam mot sig själv, liksom mot andra. Att inte ha en rak väg framför sig utan hinder är en del av livet, en del av livets lärdom. Det ska vara knackigt ibland, kanske till och med ett helvete. Vi får inte kräva för mycket av oss, andra eller vårt liv. Man kan ha en dålig dag, men varje dag innehåller också något bra. Man kan ha skrivit ett värdelöst prov eller varit lite för lat på ett träningspass, men man har i alla fall försökt. Allt går inte alltid i ens väg, och än mindre om vi alltid vill att det ska göra det.