Ibland sätter jag på låten som får mig att tänka på dig. Jag tvingar mig själv att tänka tillbaka på oss. Jag försöker trycka fram tårarna. Jag försöker få tillbaka känslan av att vara nära dig. Jag försöker få det att knipa i magen igen av saknad. Ingenting händer. Låttexten bara rinner förbi som massa tomma ord. Texten jag egentligen kan utan och innan. Den är obetydlig. Den får inga tårar att rinna längre.

 

Jag läser våra sms och ler fånigt. Fortfarande inga tårar, bara ett vanligt leende. Varför gråter jag inte? Varför sprutar inte tårarna som de ska göra? De ska göra det när man saknar någon. Du var ju den enda. Den enda tänkbara. Du var den enda min värld kretsade kring.

 

Jag letar efter känslor. Men allt är som vanligt. Dagen rullar förbi under mina ögonlock. Det har varit en dålig dag, jag borde gråta över dig ikväll. Jag borde känna att allt är ett helvete utan dig. Men det är fortfarande inga tårar. Mina kinder är torra och organet innanför mitt vänstra bröst gör inte ont längre. Tvärtom. Det slår starkare än någonsin. Jag saknar dig inte längre. Jag är helt enkelt över dig. Jag har äntligen kommit över dig. Äntligen.