Sitter och funderar på känslor. Tjejer är ofta känsliga, men jag är extremt känslig även utanför det. Jag kan lyssna på en låt där en speciell mening sjungs eller en låt som påminner mig om något, sen sprutar tårarna. Jag kan gråta så jag hickar fram gråtljuden. Sen kommer nästa låt, kanske en med lite mer positiv inställning och genast är tårarna torkade och halsen känns inte så där trång längre. En tanke kan slå mig genom en tunn väg i hjärnan, jag får den inte riktigt klar för mig men den signalerar ändå så att tårarna faller. Sen försvinner tanken och hjärnan  invaderas istället av massa andra tankar. Det låter som om jag beskriver en up/down-girl som är mycket mycket psykisk ostabil. Jag tror dock att många tjejer har vissa känsliga perioder och beter sig just så här ibland. Jag kan vara överlycklig, så lycklig att jag spricker, för att då påminna mig själv om att "nu är allt perfekt" kommer tankar om stunder då ingenting var perfekt upp, och så är tårarna igång igen. Jag kan tycka det är skönt att gråta ut bland sina tankar ibland. Jag kan ibland uppleva att allt går för fort och för bra, då vill jag bara ligga i min säng, lyssna på sorglig musik och gråta. Jag kan känna att jag inte alltid förtjänar den lyckan och glädjen, jag har ju inte gjort världen eller någon annan något speciellt. Jag vill påminna mig själv om gamla misstag och gamla jobbiga studer, mest för att slippa återuppleva dem. Jag kan inte hindra dem, om ett år ska jag gråta över det som gör mig ledsen idag. Så är det. Att släppa lös på känslorna, positiva som negativa, skadar inte ibland.