Har ni tänkt så hemska saker om er själva att det tillslut blev fakta inom en? Det är så och man lyssnar inte på vad någon annan säger, hur positiva ord det än kan vara. "Det spelar väl ingen roll om jag försvinner från världen, ingen skulle sakna mig ändå." Jag blir lipfärdig när jag ser filmer, läser böcker eller främlingars texter innehållande detta. Men ingenting gör mig mer ledsen än när någon i ens omgivning säger den meningen. Vad ska man säga då när det ändå kvittar vad man säger? Hur ska man visa kärlek och uppskattning när den ändå stöts bort av en vägg? Alla behövs lika mycket oavsett vad man gör eller hur ens liv ser ut. Att låta alla dessa negativa tankar påverka en och inte släppa in de positiva är det värsta man kan göra. Man mår aldrig så dåligt som när man är arg på sig själv eller sviker sig själv. Därför ska man aldrig trycka ner eller tvivla på sig själv. Vad ska vi göra mer än vad vi kan? En lärare sa en gång "Det är lika bra ni lär er att leva med er själva, för det är bara er själva ni kommer leva med livet ut" och det stämmer så frukstansvärt bra. Om man bara tar bort alla negativa tankar om sig själv så har de där positiva tankarna som legat bakom väggen äntligen plats för att komma fram. Man får skryta när man blir stolt över sig själv, man får säga "fasen vad bra jag är" och man får tycka att "idag är jag riktigt snygg". Så länge det inte höjer en så mycket att man glömmer bort folket i sin omgivning så är det HELT OK. Det är i alla fall min åsikt. Älska dig själv, för du äger!