Nu för tiden är jag väldigt glad, det finns inget som får mig ledsen inombords eller får mig att spricka på något vis. Det enda negativa som ibland drabbar mig är ilska, men jag har levt med min korta stubin i snart 19 år så jag hanterar det bra och sen är det över. Men ni vet när man varit så där sprudlande glad och beskymerslös ett längre tag, sen blir man deppig fast man inte vet varför. DÄR är jag nu. Jag känner att jag måste deppa eftersom det är mänskligt att tjura och lipa lite då och då (om inte annat mänskligt för oss tjejer, haha). Problemet är att jag inte vet varför jag deppar. När någon frågar "Vad är det?" hör jag mig själv dra en usel anledning som blir till en ursäkt för den är så frukstansvärt töntig. Men skulle man säga "Jag vet inte" låter man ju som ett äkta sammanbrott, men det är jag ju inte. Jag är bara en helt vanlig tonårstjej som varit glad för länge som behöver ett sammanbrott för att känna av när jag blir glad nästa gång.

 

Problemet i detta är då att jag skapar problem som egentligen inte är problem. Jag gör det på andras bekostnad och gör dem/en viss händelse till ett större problem än det egentligen är. Jag bryr mig plötsligt mer än jag gjort i en "bra period". Herregud, nu fick jag detta att låta som äkta sammanbrott, men ni förstår vad jag menar. Som det simpla uttrycket "Man måste vara ledsen för att känna när man är glad" - det stämmer så otroligt bra. Det är nyttigt att känna på en tuffare värld då och då. Det är viktigt att vara sårbar ibland för att lära känna sig själv och sina gränser. Jag tänkte tjura i någon dag till, sen kommer säkerligen något hända som gör att livet blir på topp igen. Helt sjukt det här med tonåren som brud, men jäklar vilka fina stunder den skapar med.