Känner ni er granskade ibland? Nästan som att folk uppmärksammar en bara för att se fel som begås, och sedan med stolthet framföra att du gjorde fel. Eller att folk är för petiga, att allt alltid ska vara perfekt. Vilket det omöjligt ska vara. Det är ju faktiskt mänskligt att göra fel. Vissa människor vill alltid göra rätt för sig, och är väldigt duktiga på att uppmärksamma andra på att de gör fel/misstag. Men enligt mig är det också att göra fel. Det är inte så konstigt att många idag har dåligt självförtroende och självkänsla när man är rädd för att göra fel, mest av den anledningen att någon annan säger det till en.

 

Sen börjar jag också bli rätt trött på den här rätt och fel-världen. För den finns ju egentligen inte. Det är en påhittad värld som vi format i våra huvuden, hur vi tror att världen ska vara. Jag är nog lite för självupptagen och "do not care" för att märka andras små fel och brister. Jag har däremot lättare att hitta brister på mig själv. Samtidigt känner jag, hellre det. Jag hittar hellre brister på mig själv som jag själv tagit ur mitt eget tycke än att finna brister hos andra. Andra som jag absolut inte känner lika bra som jag känner mig själv. Jag avskyr att känna mig granskad och tänker därför inte granska andra. Folk gör ju förstås fel och folk har ju brister, men kom igen, lite överseende får man faktiskt ha. Jag tycker även att man ska ha minst en hand med anledningar till att ogilla en person, och då får inte ordet "verka" vara med. Det ska vara trovärdiga anledningar som är baserade på något. Jag tycker vi är alldeles för snabba med att döma varandra och att bestämma oss för vilka vi ogillar, för att sedan inte kunna ändra oss.

 

När jag ändå är igång med mitt tjatter... Kräv aldrig att person som du själv inte tycker om ska tycka om dig. Ja, du hör ju hur fel det låter. Det är väl bara positivt att ni båda ogillar varandra, då slipper ni förmodligen varandra med. Nu lägger vi fokus på de vi tycker om istället. Därav ska jag tillbringa dagen med min bästa vän. Puss!