Jag vill inte att det ska vara en lek i brist på annat. Jag vill inte vara "henne" i brist på annat. Jag vill inte att det ska vara något man provar sig igenom. Något man bara har, i brist på annat. Jag vill inte behöva tänka "det blir nog inget av det här så som jag vill...". Jag vill kunna tro på mig och honom. Jag inte ha de där lekfulla blickarna. Jag vill ha de allvarliga och långa blickarna. De där blickarna som kan rymma upp hela kroppen med värme. Så där så det börjar hetta på kinderna. Så där så man måste vända ner blicken för att inte visa för mycket. Jag vill ha kärlek rätt igenom. Jag vill ha kärlek som slår ner som en blixt innan jag hinner tänka på något annat alternativ. Jag vill att det bara ska finnas en väg att ta. Är det så mycket begärt? Att någon ska dyka upp från ingenstans och tänka "hon ska bli min". Jag är trött på alla lekar och alla analyseringar. Vart är det där självklara som alla pratar om? Vart är "och så stod han plötsligt där"? Vart är kärleken alla lovat att jag någon gång kommer få känna på? Jag är trött på att vänta. Mitt tålamod är snart slut. Snart.