"Han är inte värd dina tårar" var det någon som sa.

"Han kommer inte tillbaka för att du gråter" sa någon annan.

"Det vet jag" tänkte jag. Jag är fullt medveten om att han aldrig kommer tillbaka.

Det är därför jag gråter.

 

Men om han inte är värd mina tårar, kanske är jag då värd dem. Det är mig själv jag har att skylla. Det är mitt fel att jag sitter här och gråter. Mer än så här kan jag inte vara värd. Jag var feg igen. Jag drog mig ur. Nu är allt försent. Det är så lätt att vara efterklok. Det är så skönt att gråta ut. Gråta så mycket att man mitt i all gråt glömmer bort varför man gråter. Ändå fortsätter man gråta. Kanske gråter man för att man gråter. Kanske fortsätter man gråta för att känslan finns kvar, medan tankarna flög iväg någon annan stans. Flög iväg och lämnade ännu mer tomhet och ovisshet.

 

"Hur är det mellan er nu" frågar någon.

Jag försöker rycka nonchalant på axlarna. Hur mycket jag än rycker på axlarna så försvinner han inte. Han tynger ner mina axlar. Allt blir så jobbigt med honom klängandes där. Jag kan inte stå rakt. Jag försöker blunda istället. Men det går inte att blunda för det längre. Ju mer jag blundar, ju mer ser jag honom. "Jag bryr mig inte om honom längre" säger min hjärna. "Jo, det gör du visst" säger ett annat organ. Organet med mest makt. Organet med mest kraft. Organet med flest känslor. Organet som aldrig låter sig luras av hjärnan.

 

Allt är så snurrigt. Det är så mycket som är oklart. Som talen var för mig i matematik. En dålig relation helt enkelt. Relation, hade vi en relation, han och jag? Vad var vi egentligen? Fanns det ens något vi? Var det bara inbillning alltihop? Det snurrar ännu mer. Jag rycker på axlarna. Fortfarande tungt. Jag blundar. Han är fortfarande där. Jag börjar gråta igen. Mina ögon svider. Men ingenting mot vad det gör innanför mitt vänstra bröst. I det där organet. I det där jäkla hjärtat.