I veckan har jag fått en tankeställare om att ta vara på det man har innan det är försent. Människor, relationer och allt möjligt som ger en extra energi och gör en glad. Jag har blivit så dålig på att visa folk hur mycket jag tycker om dem. Den senaste tiden har jag mest fokuserat på mina allra närmaste och främst mig själv, så jag har glömt allt runtomkring. Allt är som det är och det är bra, då behöver jag väl inte lägga ner extra tid? Eller behöver jag det? Ja. Jag har blivit alldeles för bekväm med mitt nuvarande liv och vant mig vid det här, det ar inte funnits en tanke på att allt bara kan vända. Men att se folk i sin närhet ledsna över någonting som tyvärr inte går att göra något åt, som tyvärr inte går att få ogjort, då känner man sig väldigt maktlös. Då tappar man all kontroll. Då är allt inte som det är och det är bra. Jag blir totalt vilsen av att ha förlorat mitt eget "skyddsnät" som jag byggt upp, det som varit en stark grund genom alla dagar. Sånt som "händer alla andra" kommer bara närmare och närmare inpå mig själv. Och "sånt som händer alla andra" drabbar faktiskt någon. Nästa någon kanske är jag. Man måste ta vara på allt som finns i ens närhet. Allt kommer inte alltid rulla på bra, alla människor kommer inte alltid finnas vid din sida fysiskt. Man måste ta vara på här och nu och inte låta sig själv slarva bort viktig tid eller viktiga tillfällen. Jag vet att många av dem jag inte skulle klara mig utan vet om det, men jag tror faktiskt inte alla förstår exakt hur himla mycket jag behöver dem. Det är de som är mitt "skyddsnät", de är de som bygger min trygghet som jag kallar grund att stå på. Mina morföräldrar/farföräldrar, mamma och pappas syskon med respektive och kusiner som jag står så otroligt nära, även vi kommer att flytta ett steg uppåt på generationstrappan. Det kommer att komma fler under oss som gör att vi får dela upp oss lite för att kunna ge kommande släktingar samma kärlek som vi fått och som vi ger varandra. Vi kan tyvärr inte sitta 67 stycken på julafton och juldagen. Det går inte. Och att det en gång kommer bli så gör så himla ont i mig, men det är så - "tiden går och vi med den" som tanterna och gubbarna brukar säga.

 

Ta vara på allt. De som gör dig glad och ibland ledsen, det gör så ont att behöva sakna någon.