Här om dagen skrev jag med en gammal killkompis och vi började småprata lite. Klockan blev mycket och vi kom in på de där djupa samtalen om allt. (Jag älskar dessa samtal!!!) Jag gnällde, gnällde och återigen gnällde. Sen svarade han med det där självklara. Det där som bara slog ner som en blixt från klar himmel. Plötsligt såg jag hela situationen på ett annat sätt, jag såg den inte på mitt tjejiga negativa sätt utan på en killes "do-not-care-sätt". Då blev jag glad, men samtidigt så sur. Varför ska jag som tjej nästan alltid krångla till det? Varför ska många av oss tjejer alltid analysera allt hela tiden? Och framförallt - varför ska vi alltid tro det värsta. All kärlek till mina tjejkompisar, men just när jag är gnällig och negativ, då är det bäst att vända sig till det motsatta könet. Bara en sån enkel sak som "Varför bryr du dig om vad han/hon tycker då?" Ja, varför bryr jag mig om det egentligen? Jag inser dessutom själv hur mina peppande ord till mina tjejkompisar ibland kanske gör det värre. När även jag börjar analysera skapas ytterligare tusen tankar i min kompis huvud.

Ibland brukar jag vända på allt. Till exempel om det är en person jag inte förstår mig på, då låtsas jag vara den personen och bemöter den här personen som jag bemött den. Ibland händer det faktiskt att jag kommer på mig själv med att jag skulle ha sagt eller gjort detsamma. Då är man inte kaxig längre utan då får man tänka om och bädda ner den lärdomen väl. För det är just vad det är, en lärdom. Vi kan inte alltid bemöta alla människor perfekt eller få alla människor att älska oss. Om du inte tycker om en person, gör det då så mycket att hon/han inte gillar dig heller? Nej, då slipper du förmodligen den personen, yes!

Alla är vi inte så här, och känner du inte igen dig som tjej i texten ovan så grattis - jag behöver lära mer av dig.

Och till mina tjejkompisar - ni är underbara men ibland är vi för lika helt enkelt. Pussss!