En fråga jag länge ställt mig själv men fortfarande inte fått svar på är - Varför bryter man lättare upp med en pojkvän/kille än med en kompis?

 

"Det är ju självklart, man är ju tillsammans med personen" var första svaret jag gav mig själv. Men är det egentligen så självklart? Varför ska en kärleksrelation vara så olik en vänskapsrelation? Det handlar väl ändå om samma grundtankar: respekt, uppmuntran och tillit. Eller är jag ute och cyklar helt nu? Lika väl som min bästa vän är densamma flera år i sträck kan en kille vara det? Ja, många har det så här, men jag och många andra har inte det. Det är just det jag undrar, varför vi har det så olikt mellan dessa relationer. Kanske ser vi bara större på det är med kärleksrelationer, fast det egentligen är lika viktigt som en vänskapsrelation. Att inte se så stort på det stämmer extra bra i denna åldern när man inte planerar bröllop och barn det första man gör. Man borde ju kunna låta allt hända helt enkelt. Men ändå har många (haha, jag) så himla svårt för det där med att fästa sig vid en kille, en kärleksrelation. Jag är ganska konflikträdd av mig vad gäller just den relationen. Jag vill inte vara den jobbiga flickvännen som tillslut låter som en morsa. Jag vill inte göra stora saker av småsaker. Jag vill vara ganska chill helt enkelt. Men egentligen, bråkar gör jag ju med mina kompisar så varför är det så farligt att göra det med en kille? Jag kan ju ifrågasätta en kompis bara han/hon säger "hej" på ett annorlunda sätt en vanligt, vilket verkligen är att göra en stor sak av något litet. Jag ser helt enkelt omedvetet annorlunda på en vänskapsrelation och en kärleksrelation bara genom att våga vara mer ifrågasättande mot mina vänner. Jag är alltså en av dem som ser mycket "större" på en kärleksrelation, kanske är det till och med så att en kärleksrelation skrämmer mig lite. Likaväl som att man "provar på" vilka vänskapskretsar man trivs bäst i borde man kunna prova upp vilka pojkvänskretsar man trivs bäst i också. Slutar alla prova så står vi ju där som ensamma singlar tillslut allihopa, hur fel är inte det?

 

Mitt mål med denna söndagstanken var att få svar på detta vilket inte hände, men jag kom lite längre i mina funderingar. Jag önskar någonstans att relationen till kärleken var lika enkelt som relationen till vännerna. Det är ju ingen big deal egentligen? Skärpning Elin. Sånt där ska vara kul, som när man var 14 år ungefär. Eller kanske inte 14, då handlade ju allt om killar och mitt humör kunde ibland bestämas efter hur killen jag tyckte var snygg klädde sig just den dagen. Nej, det var lite för mycket. Men någonstans i den åldern men på en mer vuxen nivå, ja, precis så.