Jag älskar måndagar av någon anledning. Det är så skönt att börja på ny vecka, speciellt när den innehåller saker att se fram emot. Idag jobbar jag kväll, så passade på att göra en god frukost innan jag går ut i gymmet och tränar lite. Var evigheter sen så jag har både ångest och längtan.

Egentligen stod det träning på schemat idag men efter en heldag med jobb somnade jag när jag kom hem och sen spelar mitt älskade Djurgården ikväll. Så det blev en mysig hemmakväll istället. Imorgon väntar utgång i Växjö, wihooo!

 

 

Vaknade till en förfrågan om jobb senare ikväll så jag fick energi att slå till med en extra god frukost idag! Snart kommer min moster för att träna lite samt hitta musik till hennes nya pass. 

Vaknade, åt frukost och sen gav jag mig ut på en powerwalk. Har fått någon idé om att gå 30 minuter åt ett håll och sen vända, låter fruktansvärt tråkigt jag vet, men det är kul att se hur man kommer längre och längre för varje gång. Nu ska jag hoppa in i duschen för att sedan åka iväg på lite ärenden, sen ska jag fika med Anton och snacka en massa gammal och ny skit. En bra måndag!

I veckan har jag fått en tankeställare om att ta vara på det man har innan det är försent. Människor, relationer och allt möjligt som ger en extra energi och gör en glad. Jag har blivit så dålig på att visa folk hur mycket jag tycker om dem. Den senaste tiden har jag mest fokuserat på mina allra närmaste och främst mig själv, så jag har glömt allt runtomkring. Allt är som det är och det är bra, då behöver jag väl inte lägga ner extra tid? Eller behöver jag det? Ja. Jag har blivit alldeles för bekväm med mitt nuvarande liv och vant mig vid det här, det ar inte funnits en tanke på att allt bara kan vända. Men att se folk i sin närhet ledsna över någonting som tyvärr inte går att göra något åt, som tyvärr inte går att få ogjort, då känner man sig väldigt maktlös. Då tappar man all kontroll. Då är allt inte som det är och det är bra. Jag blir totalt vilsen av att ha förlorat mitt eget "skyddsnät" som jag byggt upp, det som varit en stark grund genom alla dagar. Sånt som "händer alla andra" kommer bara närmare och närmare inpå mig själv. Och "sånt som händer alla andra" drabbar faktiskt någon. Nästa någon kanske är jag. Man måste ta vara på allt som finns i ens närhet. Allt kommer inte alltid rulla på bra, alla människor kommer inte alltid finnas vid din sida fysiskt. Man måste ta vara på här och nu och inte låta sig själv slarva bort viktig tid eller viktiga tillfällen. Jag vet att många av dem jag inte skulle klara mig utan vet om det, men jag tror faktiskt inte alla förstår exakt hur himla mycket jag behöver dem. Det är de som är mitt "skyddsnät", de är de som bygger min trygghet som jag kallar grund att stå på. Mina morföräldrar/farföräldrar, mamma och pappas syskon med respektive och kusiner som jag står så otroligt nära, även vi kommer att flytta ett steg uppåt på generationstrappan. Det kommer att komma fler under oss som gör att vi får dela upp oss lite för att kunna ge kommande släktingar samma kärlek som vi fått och som vi ger varandra. Vi kan tyvärr inte sitta 67 stycken på julafton och juldagen. Det går inte. Och att det en gång kommer bli så gör så himla ont i mig, men det är så - "tiden går och vi med den" som tanterna och gubbarna brukar säga.

 

Ta vara på allt. De som gör dig glad och ibland ledsen, det gör så ont att behöva sakna någon.

Idag ställde jag klockan för att med säkerhet komma upp ur sängen, jag har varit så seg i både kropp och huvud den senaste tiden. Idag väntar jobb, yoga och någon annan slags träning - har inte bestämt mig för vilket pass jag vill gå på än. För övrigt: äntligen fanns kiwi hemma och jag var snabb med att nappa åt mig en till min frukost...

Äntligen en ny vecka! Jag är slut i både huvud och kropp efter att ha jobbat 101 timmar på 14 dagar. Igår kom Evelina till mig. Vi åt fruktsallad med vaniljyoghurt och sedan yogade vi lite. Så himla skönt! Idag ska jag bara ta det lugnt och komma underfund med lite tankar som snurrar i mitt huvud.

Jag börjar med att svara på en fråga jag fick så jag bäddar in både ett svar och en söndagstanke i ett. Frågan var vart jag jobbade. När jag säger jobba så innebär det att jag tar lite extrapass på mitt sommarjobb: hemtjänsten i Landsbro/Ramkvilla. Mycket mycket trevligt och lärorikt jobb och än så länge trivs jag bra med att ta cirka 5 pass i veckan extra, det klarar jag mig bra på.

 

Jag är en av många som tog studenten i våras. En av många som plötsligt stod utan tvång att gå till skolan, utan hade hela världen framför sig om man ville. Jag har kompisar som har och ska flytta utomlands, jag har kompisar som har börjat plugga lite här och var och jag har kompisar som bor hemma och jobbar. Jag är en av dem sistnämnda. Jag känner ingen press eller stress att ge mig ut i världen eller utanför Smålands gränser för plugg eller vad det nu kan vara. Jag vill tjäna ihop lite pengar och med hjälp av dem känna vad jag vill göra. Jag var så fruktansvärt skoltrött - så det enda jag vill i höst är egentligen att känna på hur det är att vara hemma och göra samma sak som jag gjort de tidigare tre åren, men utan skola och en massa jäkla plugg.

 

Det jag blir lite tokig på är hur folk "nej, det vill jag inte jobba med" eller "nej, det har jag hört att det är tråkigt". Herregud känner jag. Ett jobb är ett jobb och man måste ibland göra tråkiga saker. Hur höga krav kan man ha på arbeten när man gått ut gymnasiet och egentligen bara har en gymnasieutbildning och knappt det. Jag kommer ingenstans med mina tre år på ekonomiprogrammet, så jag tar det jag kan ta. Tanken med min linje är att läsa vidare och det ska jag självklart göra när jag känner mig redo för det och framförallt vet vad jag vill. MEN, det fungerar inte att gnälla. Någonstans måste man ju börja. Inser man inte detta tycker jag att man kan stå utan jobb och fortsätta gnälla.

Ikväll är det äntligen hockeypremiär!!! Månader med väntan är över! Fick en olik-mig-idé att jag skulle måla naglarna i Djurgårdens färger dagen till ära. Kladdigt som vanligt när jag och nagellack är i farten, men tycker det får duga. Det är det minsta jag kan göra när jag inte kan se matchen eller ens följa den eftersom jag ska jobba!

Idag var det ett par trötta ben som gav sig ut på pw i regnet. Igår körde jag och Evelina höstens första steppass följt av ett medelpass. Jäklar vad roligt det var! Nu har jag återigen hoppat i mina nya pyjamasbyxor från Lindex som jag gärna skulle gå runt i dygnet runt om jag kunde. I eftermiddag väntar en fika med Ida och Linda och sen jobb ikväll. Braaa torsdag!

Idag hade jag äntligen sovmorgon - så himla skönt! Gjorde mig en efterlängtad frukost samtidigt som jag planerar upp veckans träning. Kunde inte träna varken måndag eller tisdag för att jag jobbade, så nu är det hårda tag om jag ska klara min och Evelinas utmaning.

Godmorgon! Fick ta frukosten i bilen efter mitt tidiga tandläkarbesök. Sov knappt 3 timmar inatt och nu väntar jobb fram tills ikväll. Så inatt kommer jag sova som en prinsessa igen. 

 

Anledningen till att ingen söndagstanke dök upp igår är för att jag inte haft tid att skriva någon och för att jag tillbringade kvällen hos min lilla kusin med mammas syskon. Nästa söndag kör vi igen! Är inspirerad nämligen....

 

Om ni inte gillar träningsinlägg eller arga inlägg så kan ni kika neråt istället, för idag är jag sur. Haha.

 

Idag (torsdag, eftersom jag idag - söndag - är upptagen med att hänga i Sthlm) är jag så trött på att vara trött på detta. Jag är så trött på att vara trött på att folk lägger sig i andras liv vad gäller träning. "Hon tränar bara, hon lägger bara upp träningsbilder, hon lägger upp en bild så fort hon tränar" osv osv osv... Strunta i det, avfölj eller säg åt personen att det inte ligger i ditt intresse att han/hon berättar om sin träning. Imorgon sätter Evelinas och min lilla tävling med varandra och peppande mot varandra igång. Vi har lagt upp ett schema som mer är "det här ska hinnas med på en vecka inom träning" typ så. Jag vet att de finns de i vår omgivning som suckar, höjer på ögonbrynen och skrattar åt en sån sak över att vi gör en sån sak. Snälla, gör det. Det snarare stärker en än att bryta ner en. Vi vill göra det här - se om vi klarar det, se om det ger något resultat - låt oss göra det. Jag hör bara mer och mer hur folk lägger sig i andras liv och påpekar vad de gör eller inte gör, jag får huvudvärk, jag blir tokig. Det här är mitt liv och det där är ditt, liksom mina saker är mina saker och dina saker är dina saker. Inte konstigt att folk som är missnöjda med sig själva och de som lägger sig i andras liv, de hinner ju inte fokusera på sig själva. Jag blir tokig, jag vet knappt vad jag ska ta vägen. Vet inte ens om jag orkar tycka synd om personer som är sådana, jag tror faktiskt inte det.

 

Jag har även fått trösta och stötta personerna som känner att andra har synpunkter på deras liv. Självklart påverkar det dem. Får man tillräckligt mycket kritik och åsikter riktade mot sig är det klart att man börjar tvivla på sig själv om man kanske inte hunnit bygga upp en egen stabilitet i sitt liv. Det är klart att man påverkas av vad andra tycker om man är en sån människa som vill andra väl och vill att andra ska tycka om en. Vill därmed skriva en regel, som jag verkligen försöker följa till punkt och prickar då jag för ett tag sedan kom på mig själv med att störa mig på en person som tränade och verkligen hade hittat sin grej. Anledning till att jag störde mig på henne? Jo, jag hade en träningssvacka och var avundsjuk. Självklart var jag avundsjuk. Jag tänker inte vara en sån människa. Så från och med nu - alla gör vad de vill av sina liv (speciellt inom träning) och man ska glädjas åt andras lycka och klarade mål. Så ska det vara!