Söndagstanken fick bli en måndagstanke och jag beklagar detta. Orkade verkligen inte tag i någonting igår. Hör av mig senare ikväll för nu ska jag skjutsa min brorsa till hockeyträningen.

 

Vänner då och nu. Man passar varandra i en viss tid, sen växer man ifrån varandra. Trots att det är en stor skillnad på när jag var 14 och 18. 4 år, kanske de viktigaste åren i mitt liv. Jag lärde mig vem jag kunde lita på och tvärt om. Jag tror jag behövde gå igenom alla de där tjugotals vännerna för att tillslut stå vid de perfekta. Det gör jag. Ingen är den andra lik och jag är inte lik någon av dem heller. Alla gillar inte varandra, men jag gillar dem. Alla har sina brister, men det matchar deras fördelar.

Har ni någon gång läst er dagbok från t.ex. 5an? Det har jag, många gånger. Då 'älskade' jag en kille jag varit ihop med i en vecka, avskydde en kompis för att hon köpt en likadan tröja som jag och hade raseriutbrott (hoppas att det berodde på tonåren) på mina föräldrar minst 3 ggr i veckan. Av detta kan man konstatera att det är tur att saker och ting har ändrat sig, men ändå inte. Jag blev vuxen så himla fort, det känns ju som om det nyss var första dagen i sjuan. Vad hände däremellan? Jo, en hel del. Många av oss har nog blivit mer självsäkra, känner sig själva bättre, har hittat vännerna man trivs med, har gjort dumma saker som de ångrar, gjort roliga saker som de skrattar åt än idag, haft en fin stund med en kille/tjej som de (förhoppningsvis) minns tillbaka på med ett leende osv.. Man kan tycka att åren sprungit förbi, men det är BARA för att man haft så jäkla mycket att ta hand om under den tiden. Bra som dåliga saker. Tänk tillbaka och försök minnas personen och saker som hänt sedan t.ex sjuan. Det bara ploppar upp mer och mer, eller hur? Tonåren är en dramatisk ålder där vi och vår omgivning ändras. Det dumma som jag gjorde var att göra allt 10 gånger mer dramatiskt än vad det redan var. Jag är än idag lite dramatisk av mig, men på en jämn nivå. Det ska ju hända saker, helst oväntade saker. Man måste röra om lite i grytan så att man inte fastnar i vanor, DÅ springer inte åren förbi.

 

Jag är glad över att saker utvecklas till det dem är idag, men de hade aldrig gjort det om jag inte hade genomgått all skit och alla förändringar. Om jag inte gjort det hade jag fortfarande 'älskat' en ny kille varje vecka, varit arg på kompisen för småsaker och haft onödiga tjaffs med mina föräldrar. Tack för att du finns, utvecklingen.

 

 

Kärlek, fy farao vad fint det är. Men om man är singel som jag, om man egentligen vill ha någon att skämma bort, om i stort sett alla ens vänner har pojk/flickvän - vad gör man då? Jag har insett att det är lönlöst att leta, så den uppgiften har istället mina vänner tagit över. Man får se det fina i singellivet istället (nu kände jag: vem försöker jag lura?) meeeen, jag kom faktiskt på en del punkter tillslut. Jag kan t.ex. ta den kärleken jag skulle ge till någon annan till mig själv och därmed älska mig själv lite extra mycket, jag kan köpa 3 st Ben&Jerrys istället för att bjuda ut en pojkvän på middag och jag har tid över som egentligen skulle gått till pojkvännen som jag istället kan ge till mig själv. Det där lät inte särskilt övertygande. Snarare låter det som om jag försöker fylla ett tomt hål som egentligen inte behöver ses som ett tomt hål. Nu för tiden är jag inte så kräsen som förr, trots det duger ingenting som mina vänner föreslår, det finns alltid något som inte lockar - betyder det att jag egentligen inte behöver någon? Är det ett falskt behov hos mig som väcks bara för att jag ser mina vänner och andra i min omgivning bli kära? Jag tror det. Egentligen stortrivs jag med mig själv, det är trots allt mig själv jag ska leva med resten av mitt liv och inte någon pojkvän jag skaffar i 18-års ålder bara för att skaffa någon. För vem sa att man ska ha en partner när man är 18 går och går sista året på gymnasiet? INGEN. Det har bara blivit en dum jäkla önskan. Haha, nu lät det som om jag tänker hitta på jävelskap det kommande året, men så kul ska vi inte ha det.