Alla har vi någon gång stött på den personen som vi inte förstår oss på. Den där personen som man aldrig tycker förstår vad man menar, fast man säger det om och om igen. Vi vet att personen inte är döv, ändå känns det som om denne inte hör. Vi vet att personens hjärna faktiskt fungerar, även om den ibland inte verkar koppla rätt. Vissa personen är bara sådana. De har osynliga solglasögon som stöter bort alla intryck från omvärlden så bara det som de själva anser och tänker finns inom dem. De är helt fyllda av sin egen egoism. De är fyllda med hur rätt de alltid gör. Det är konstigt att de vet att de gör rätt, när de aldrig har gjort fel, man borde känna till båda delar för att kunna urskilja dem. Men de här personerna kan inte det. Om det nu skulle vara så att personen kanske gjort ett litet litet fel, så var det för att en annan person också gjort fel. Delat ansvar kan plötsligt ses som inget ansvar. Det som är det mest sorgliga i detta är inte att man blir irriterad och lägger onödig energi själv, utan att de här personerna själva är så korkade att de inte förstår bättre. Man måste ta sin egen skit för att ha rätten att sedan slänga skit på andra.

 

 

Sanningen är att det inte funnits ork, tiden då jag haft ork har jag fyllt med annat och helt enkelt prioriterat. Jag har funderat över mig själv, min omgivning och hela min livssituation. Tro mig, det skrämmer mig inte att jag ska ta studenten. Jag är en sån där tråkig människa som tvingar mig själv att inse att saker och ting måste ha sitt slut, liksom de har en början. Visst känns det förjävligt att de som fyllt min vardag med skratt som irritation inte kommer finnas kring mig i höst, men vill man kan man behålla dem och om inte annat kan man passa på att släppa in nya människor i sitt liv. Jag har även funderat på lite hur jag vill framstå som person, och framförallt om jag faktiskt framför som den jag egentligen är. Väck aldrig den frågan i ert huvud för den har inget svar, jag kunde ju inte ge mig in i folks huvuden för att lista ut hur de såg på mig. Vissa saker mår man trots allt bäst av att inte veta om. Jag kom tillslut på att den uttjatade, tråkiga men ändå sanna meningen "att vara dig själv fungerar alltid i längden" stämmer in bra. Någonstans lättade en sten i mitt hjärta, det kändes enklare. Det är ju trots allt lättare att vara den man är än någon annan, den man är är man ju redan.

Idag tänker jag lite på otacksamhet. Anledningen till detta är att jag igår såg min egen inspelning av Euphoria framförd av hörselskadade och döva. Jag har själv en hörselskada som påverkar min vardag och i en utsträckning hela mitt liv. Det är ingenting jag pratar särskilt mycket om, jag har levt med det i hela mitt liv och därför lärt mig att leva med det. Ibland händer det att jag missar en viktig poäng, får säga "va?" en gång för mycket eller blir bemött med en irriterad röst som blivit tvungen att upprepa sig fyra gånger för att jag inte hört. Saken är den att det inte är någonting mot vad de som framförde Euphoria går igenom varje dag och dessutom i resten av sina liv. Jag blir sur på mig själv för att jag inte kan tänka på detta varje gång jag känner hur orättvist det är att jag inte hör lika bra som alla andra. Jag känner mig otacksam. Det finns säkert tusen sådana exempel. Ett bra sådant är när man anser sig själv vara tjock, medan det finns de som kämpar för sina liv på grund av sin vikt. Min hörselskada är dock medfödd och har inte med min hälsa att göra, men även vikt kan vara medfött även om det i grunden handlar om dålig hälsa. Hur som helst, vi ska inte gnälla när de finns de som har det värre. Man kan inte gräva ner sig som om man är den mest drabbade i alla lägen, för man är sällan det. Jag kunde lika gärna varit döv på ena örat så jag varit tvungen att placera mig speciellt vid lunchbordet, i klassrummen eller vända rätt öra till så fort någon pratar med mig. Det hade varit helvetet enligt mig själv, och så finns det dem som inte hör överhuvudtaget.

 

Självklart är man inte en hemsk människa om man gnäller lite då och då, men då ska det också vara då och då. Ibland kan man faktiskt bara se utifrån en själv och ens eget liv, för det kan ju inte alltid vara perfekt. Därför måste man gnälla lite och hitta sina svagheter, sedan gör det ju ingenting om man gör dessa svagheter något starkare genom att tänka att det finns de som har det mycket mycket mycket värre.

 

 

Ibland undrar jag hur mycket självförtroende vissa människor har uppstoppat i sin kropp. Jag undrar vad som får dem att tro att de är bättre än alla andra, när de egentligen bara förlorar situation efter situation. Vad kan få en människa att ha så god självinsikt, att han/hon (främst hon) anser sig själv kunna strunta i andra människor för något så larvigt kallat status? Vad får den personen att skita i de som har mindre status? Att personen i fråga rent ut sagt skiter i vad de med mindre status tycker. Jag har upptäckt detta i min närvaro, att det finns de som tänker så här. Jag blir ledsen och vill genast bryta mig loss från något jag absolut inte vill tillhöra. Usch, sitter och skäms högt över öronen just nu. Blir helt tokig så fort jag tänker på detta. Vissa personer anser sig alltså tio gånger bättre än alla andra, inte för något man gjort, utan för något man bara är. STOPP STOPP STOPP! Vi är inte 11 år gamla och jämför våra kläder, vi är inte 7 år gammal och jämför julklapparna, vi är 16-20 år gamla och jämför oss inte alls för att stärka oss själva. Det är en ren barnlek, den fånigaste av dem. Status håller inte livet ut, och absolut inte ute i den "stora världen".

 

Det som stör mig mest är att personer medvetet struntar i vad vissa tycker om dem, för att de har mindre status än en själv. Istället bryr de sig om andra människor, som de anser har högre status. Nästan rätt ut sagt har en person erkänt att han/hon tänker så här. Jag hade behövt en drös med smilyes nu för att beskriva mitt ansiktuttryck som inte gick att dölja. Trots att mitt ansikte avslöjade mina tankar förstod inte personen detta. Då insåg jag hur korkad man måste vara för att tänka så här, man måste vara lika korkad som en 7-11 åring och fortfarande leva i den världen. Alltså detta är så pinsamt! Måste avsluta här innan jag tar sönder närmaste sak, blir helt frukstansvärt galen!!! Skäms ihjäl...

Många strävar efter att uppnå andras krav, detta istället för att uppnå sina egna. Många är rädda för vad andra tycker om en och vad de skulle tycka om den gör så och så. Stopp, sluta, skärpning! Det är inte okej någonstans. De enda krav som man ska uppnå är sina egna. Sätter man upp egna krav på vad som gör mig till en bra person (t.ex. så simpla saker som vara snäll, bry mig om andra och inte snacka så mycket skit). Följer man sedan detta och är nöjd med vad man presterat, då är man nöjd med sig själv tillslut. Att sträva efter 25 000 andra viljor som andra människor har fungerar inte. Alla de vill att Du ska vara på olika sätt och deras viljor krockar överallt, så den enda viljan man ska följa är sin egen. Känner man att man kanske borde bry sig mer om vissa personer så får man prioritera det och försöka gottgöra sitt eget samvete. För vi är aldrig så nere som när vi är besvikna eller arga på oss själva, man har svikit sin äkta livskamrat. Många kanske tycker att man är snällast på jorden fast ens nära och kära anser något helt annat, de kan bara påpeka det tills man själv inser det. Det är svårt att ändra på något som man själv inte riktigt förstår eller är "med på". Ungefär som att få rätt svar på alla frågor på ett prov som man inte förstår någonting av oss. Vi måste förstå hela situationen för att lösa den. Det hjälper inte hur mycket andra tjatar och snackar, man måste inse det själv. Man måste känna själv att man inte beter sig rätt mot de som man bryr sig om. För vi behöver trots allt inte dem som inte behöver oss. Var den människan Du vill vara och inte den som andra vill att du ska vara. Det är uttjatat och låter som en självklarhet, men gud vad lätt det är att glömma och gud vad viktigt det är att ha i bakhuvudet.   

Nu för tiden är jag väldigt glad, det finns inget som får mig ledsen inombords eller får mig att spricka på något vis. Det enda negativa som ibland drabbar mig är ilska, men jag har levt med min korta stubin i snart 19 år så jag hanterar det bra och sen är det över. Men ni vet när man varit så där sprudlande glad och beskymerslös ett längre tag, sen blir man deppig fast man inte vet varför. DÄR är jag nu. Jag känner att jag måste deppa eftersom det är mänskligt att tjura och lipa lite då och då (om inte annat mänskligt för oss tjejer, haha). Problemet är att jag inte vet varför jag deppar. När någon frågar "Vad är det?" hör jag mig själv dra en usel anledning som blir till en ursäkt för den är så frukstansvärt töntig. Men skulle man säga "Jag vet inte" låter man ju som ett äkta sammanbrott, men det är jag ju inte. Jag är bara en helt vanlig tonårstjej som varit glad för länge som behöver ett sammanbrott för att känna av när jag blir glad nästa gång.

 

Problemet i detta är då att jag skapar problem som egentligen inte är problem. Jag gör det på andras bekostnad och gör dem/en viss händelse till ett större problem än det egentligen är. Jag bryr mig plötsligt mer än jag gjort i en "bra period". Herregud, nu fick jag detta att låta som äkta sammanbrott, men ni förstår vad jag menar. Som det simpla uttrycket "Man måste vara ledsen för att känna när man är glad" - det stämmer så otroligt bra. Det är nyttigt att känna på en tuffare värld då och då. Det är viktigt att vara sårbar ibland för att lära känna sig själv och sina gränser. Jag tänkte tjura i någon dag till, sen kommer säkerligen något hända som gör att livet blir på topp igen. Helt sjukt det här med tonåren som brud, men jäklar vilka fina stunder den skapar med.  

 

Har ni tänkt så hemska saker om er själva att det tillslut blev fakta inom en? Det är så och man lyssnar inte på vad någon annan säger, hur positiva ord det än kan vara. "Det spelar väl ingen roll om jag försvinner från världen, ingen skulle sakna mig ändå." Jag blir lipfärdig när jag ser filmer, läser böcker eller främlingars texter innehållande detta. Men ingenting gör mig mer ledsen än när någon i ens omgivning säger den meningen. Vad ska man säga då när det ändå kvittar vad man säger? Hur ska man visa kärlek och uppskattning när den ändå stöts bort av en vägg? Alla behövs lika mycket oavsett vad man gör eller hur ens liv ser ut. Att låta alla dessa negativa tankar påverka en och inte släppa in de positiva är det värsta man kan göra. Man mår aldrig så dåligt som när man är arg på sig själv eller sviker sig själv. Därför ska man aldrig trycka ner eller tvivla på sig själv. Vad ska vi göra mer än vad vi kan? En lärare sa en gång "Det är lika bra ni lär er att leva med er själva, för det är bara er själva ni kommer leva med livet ut" och det stämmer så frukstansvärt bra. Om man bara tar bort alla negativa tankar om sig själv så har de där positiva tankarna som legat bakom väggen äntligen plats för att komma fram. Man får skryta när man blir stolt över sig själv, man får säga "fasen vad bra jag är" och man får tycka att "idag är jag riktigt snygg". Så länge det inte höjer en så mycket att man glömmer bort folket i sin omgivning så är det HELT OK. Det är i alla fall min åsikt. Älska dig själv, för du äger!

Jag är ganska rädd för förändringar, eller inte rädd, men kan tycka det blir jobbigt ibland. Har jag ställt in mig, mina tankar och känslor på något som sedan uteblir blir det såklart ett tomrum inom mig när all förväntan, nyfikenhet och ovisshet försvinner. Jag kan också få panik om jag har tusen saker att göra men inte vet när jag ska göra dem. Därför har jag, som kontrollfreak jag är, en dagsplanering med 1-10 punkter på vad jag ska göra under dagen. Det kan stå • Skola • Plugga • Kolla på hockey. Alltså de där självklara sakerna som jag vet att jag ska göra men som jag ändå måste ha framför mig eller avbockat √. Det är heller inte så att jag inte kan skippa någon av punkterna utan att hamna helt ur fokus, det händer nästan varje dag att en punkt skjuts till nästa dag, vilket inte gör någonting alls för punkterna är inte alltid så viktiga. Tas en punkt bort ersätts den snabbt med något annat. Jag vill bara ha dem där för att få en viss struktur och framför allt för att ta vara på tiden. För det är just det jag börjat göra sedan jag började med dagsplaneringen. Jag tar även en dag i taget på ett helt annat sätt än tidigare även om jag ser nästan precis vad jag ska göra en vecka framåt, men ändå så är det punkterna här och idag som gäller för att inte bli helt fullproppad med punkter framöver. Det kan säker låta hur tråkigt och strukturerat som helst, men man gör det efter sin egen vilja och nivå. Det handlar inte om krav på mig själv att klara/göra vissa saker, det handlar om att få saker gjort och veta att bättre saker kommer. Så: ni som inte är impulssiva, värdelösa på att planera eller helt enkelt bara gör det ni vill när ni vill det, testa detta! Dagarna går visserligen snabbare, men man får det man vill gjort också. 

Ni som är trötta på att läsa om träningen kan scrolla neråt eller klicka rött kryss direkt.

 

Jag är också trött på det, men inte på att folk skyltar om sin träning för det är deras ensak. Följer man en person på t.ex. twitter eller instagram som skriver mycket om träning och kost får man följa av den om man stör sig på det. För det jag är trött om inom träning är negativiteten mot andra. "Hon tränar för mycket, hon äter bara frukt, hon äter inget sött för hon är rädd för att bli fet bla bla bla..." 1) Hur vet du att hon tränar för mycket. Vems kropp är det? Alla kroppar klarar nämligen olika mycket. 2) Bara för att personen lägger ut mycket bilder på frukt innebär inte det att det är det enda som ramlar ner i den magen. 3) Ja, hon kanske är rädd för att bli fet. Hon kanske är missnöjd med sig själv och sitt utseende och vill göra något åt det. Hon kanske tror att hennes sötberoende är boven och därför vill hon avstå det. ÄR DET SÅ SVÅRT ATT INTE BRY SIG? Tydligen.

 

Många verkar tro att alla tränar för att få den perfekta kroppen, den där drömkroppen som man hittar på weheartit.com. Många kanske tränar för det, många kanske har satt ett mål att kroppen ska se bättre ut. Låt det vara så. MEN, alla gör faktiskt inte det. Många tränar enbart för att må bra och orka med vardagen. Himla skillnad. En annan grej jag kan slänga in när jag ändå är så oerhört negativ är att man inte ska döma träningsförmåga efter hur kroppen ser ut. Alla kan inte få den där drömkroppen för det sitter revben, höftben och massa annat ivägen. Man kan bara göra det bästa av sin egen kropp.

 

För någon vecka sedan hade jag sötförbud, vilket många av er säkert också provat på. Det handlade ingenting om att försöka tappa kilon, det är inte det jag är ute efter. Det jag var ute efter var att testa mig själv, jag ville testa om jag kunde hålla mig borta från det absolut godaste jag vet måndag-fredag. Jag klarade faktiskt, och jag är så pinsamt stolt över det. (Hällde mig över choklad och annat gott på lördagsmorgonen, haha). Träning, hälsa och kost är en trend just nu. Klarar man inte av att se en enda bild innehållande detta bör man inte ha ett konto på en social media. Man kan inte för mycket på andra, alla skapar sig olika förutsättningar och sätter upp olika mål. Är det inte en nära vän har man inte ett skit att göra med hur mycket personen pressar sig själv. Förhoppningsvis finns det andra som sköter det. Det blir heller inte bättre om man lägger en elak kommentar om det, tvärtom.

 

Jag tycker självklart det är sorgligt att det finns människor (främst tjejer) där ute som pressar sig själva med träning, undviker alla godsaker och dricker vatten så de spyr för att få drömkroppen. Positiv som jag stundvis kan vara tror jag någonstans att även de en dag inser att det inte är allt, men de måste inse det själva.

 

 

Ibland går jag på rätt hårt med mina söndagstankar och kan ibland framstå som om jag pratar om just EN person som beter sig JUST så här. Så är det mycket sällan. Självklart får jag inspiration till mina texter från någon eller oftast flera personer som har lite av detta beteendet, sedan fyller jag ut det med andra händelser eller andra personer. Det handlar alltså inte om en händelse som hänt i veckan som riktar sig mot en viss person, aldrig. Om det nu skulle vara så brukar jag oftast låta den söndagstanken ligga som utkast till det känns rätt läge att publicera den, just för att jag inte vill att någon ska känna sig träffad.

 

Tyvärr kan jag inte undvika helt att någon känner sig träffad av det jag skriver. MEN, där kommer min lilla poäng idag. Känner man sig träffad anser man förmodligen själv att man är sån eftersom jag sällan skriver detaljerat hur personen betett sig osv, det enda jag beskriver är ett beteende och inget annat. Alltså, man kanske borde fundera lite över uppfattningen man har om sig själv istället för uppfattningen jag verkar ha. Skulle jag inte anse att jag pratar mycket skit så skulle jag inte bry mig om någon skrev "hon snackar så mycket skit" för då handlar det ju inte om mig. Vet jag däremot att jag snackar mycket skit och ofta hamnar i drama så känner man sig träffad av minsta lilla effekt. Så snälla, bli inte förbannad på mig och mina uppfattningar, det handlar om dig.

 

Ska rätta mig själv, just denna söndagstanken är baserad på en händelse i veckan. Jag fick höra att personer känt sig träffade och undrat om jag pratat om dem, så jag kände att jag ville förtydliga detta så fort som möjligt.

Jag ska fatta mig kort idag tänkte jag. Jag ogillar när folk ska framstå bättre på andras bekostnad. "Alla andra tänker, tycker och gör så och så, men det gör inte jag". Vem har sagt att det du gör är bättre och att de som de andra gör är sämre? Varför ska vi jämföra oss med andra och väga det postivt för oss själva, det är egentligen lika fel som att jämföra oss med andra i en negativ synvinkel för oss själva. Bara låt andra vara och sköt dig själv, tävla med dig själv och lev efter dig själv och dina förutsättningar. Alla har vi olika liv och alla bygger vi på dem utefter det. Man ska inte leva i en egen bubbla, man ska ta del av andra och deras liv, men aldrig jämföra för att trycka ner sig själv eller höja sig själv. Man kan bli stolt över att man klarar något som någon annan inte klarar, men håll det då för dig själv och håll huvudet högt i veckor om du nu vill det.

Jag är så himla trött på folk som ska veta allting om alla hela tiden. Folk som är nyfikna på andra liv, bara för att glädjas lite själva. Om någon däremot luskar i deras liv och i deras hemligheter är det inte lika roligt.

 

Trots att man inte känner varandra så väl så ska man veta så förbannat mycket om en annan person. När någon frågar personliga saker om mina vänner bara för att få veta om det är sant eller inte blir jag riktigt sur, ledsen och besviken. Sur för att de inte har med det att göra, ledsen för att det handlar om min kompis och besviken för att personen som frågar inte verkar ha ett eget liv. Ibland rör det sig om extremt personliga saker som man faktiskt inte har att göra med. Många samlar på sig sånt här skitsnack bara för att ha något att komma med till andra, och det gör mig så himla glad att jag och mina kompisar har annat att prata om än att "jag hörde att...". Skulle de någon gång säga den meningen så följs det alltid av en medkänsla, gud vad jag älskar dem för det. Sen finns det andra som inte har något bättre för sig än att sitta och snacka om just vad de hör. Jag tycker det är hemskt. Jag tycker det blir ännu mer hemskt när det dessutom går ut över andra personer, deras liv och deras personliga (ibland) hemligheter.

 

Värst av allt är de som står bredvid och vet så himla mycket utan att låtsas om det. De har så mycket information om folk och händelser i deras liv så de snart spricker. Då har man inget eget liv utan lever flera andras liv samtidigt. Man bör skapa sig eget drama och egna hemligheter. Det är även de här personerna som tolkar saker som de vill, oavsett vad de får för svar. Skulle jag neka ett rykte om en kompis, just för att det inte är sant utan bara skitsnack, tänker den här personen "äsch, det är sant, hon vill bara försvara sin kompis". Självklart vill jag försvara min kompis och det är just därför jag i samma läge som jag ger dig svaret vill limma igen munnen på dig så du aldrig mer ställer så korkade frågor om andras, främst mina vänners, privatliv.

 

 

 

 

Sitter och funderar på känslor. Tjejer är ofta känsliga, men jag är extremt känslig även utanför det. Jag kan lyssna på en låt där en speciell mening sjungs eller en låt som påminner mig om något, sen sprutar tårarna. Jag kan gråta så jag hickar fram gråtljuden. Sen kommer nästa låt, kanske en med lite mer positiv inställning och genast är tårarna torkade och halsen känns inte så där trång längre. En tanke kan slå mig genom en tunn väg i hjärnan, jag får den inte riktigt klar för mig men den signalerar ändå så att tårarna faller. Sen försvinner tanken och hjärnan  invaderas istället av massa andra tankar. Det låter som om jag beskriver en up/down-girl som är mycket mycket psykisk ostabil. Jag tror dock att många tjejer har vissa känsliga perioder och beter sig just så här ibland. Jag kan vara överlycklig, så lycklig att jag spricker, för att då påminna mig själv om att "nu är allt perfekt" kommer tankar om stunder då ingenting var perfekt upp, och så är tårarna igång igen. Jag kan tycka det är skönt att gråta ut bland sina tankar ibland. Jag kan ibland uppleva att allt går för fort och för bra, då vill jag bara ligga i min säng, lyssna på sorglig musik och gråta. Jag kan känna att jag inte alltid förtjänar den lyckan och glädjen, jag har ju inte gjort världen eller någon annan något speciellt. Jag vill påminna mig själv om gamla misstag och gamla jobbiga studer, mest för att slippa återuppleva dem. Jag kan inte hindra dem, om ett år ska jag gråta över det som gör mig ledsen idag. Så är det. Att släppa lös på känslorna, positiva som negativa, skadar inte ibland.

Det blev ingen söndagstanke igår för jag hade fullt upp med annat. Ber så hemskt mycket om ursäkt för detta och tänker att det nog inte gått någon nöd på er.

 

Tidigare idag funderade jag på uppfattningen av andra människor. Ibland är man inte glad eller på topp, det behöver inte vara något som har hänt. I många fall är det däremot något som har hänt, kanske något som man kan berätta för 2-3 personer och sen stannar det där. Då kommer det idiotiska i mig och flera andra, man ifrågasätter varför personen beter sig som den gör. Jag kanske inte är en av de 2-3 personerna men omedveten om fortsätter jag ifrågasätta. Detta får ju inte personen i fråga att må bättre, snarare värre när krav på henne/honom och på hennes/hans humör sätts. När man själv har den där svackan eller bär på den där hemligheten tycker man att alla borde förstå, det är en självklarhet. Står man däremot utanför nyfiken som bara den, ser man det på ett helt annat sätt. Lite mer överseende och lite mer eget tänkande hur man själv beter/skulle bete sig. Jag är bra på att hålla hemligheter, men för det ska jag inte veta allt. Hemligheter innebär att hålla något hemligt, liksom problem är till för att lösas, men de blir sällan lösta om de förvärras av omgivningen.

 

Blir så trött på krav på andra människor, speciellt när man gör det själv. Vi kan anmärka mycket på andra men när någon anmärker på oss blir det skrattretande och idiotiskt. Vi bör starta med oss själva, tänka in oss själva i samma situation och handla efter det.

Nyårslöften hit och nyårslöften hit. Jag har faktiskt skrivit hela två A4-sidor med bara nyårslöften + att jag fått sju stycken av Linnea. Egentligen är det lika bra att strunta i dem och bara köra på, men det vill inte jag. Jag tänker inte lusläsa dem, utan lägga dem åt sidan för att ta fram dem när jag känner att jag är fel ute, för att hitta tillbaka eller kanske inse att något jag ville i början av året är gjort. Tänker inte gå in på vad mitt 2013 kommer innebära, jag går tredje året på gymnasiet så jag tror ni alla kan räkna ut hälften av mitt 2013:s års uppgifter.

 

Till sist vill jag säga att jag älskar årsskiften. Det ger alla en värdig chans till en nystart. Många tycker det låter töntigt och att man kan ta en nystart när man vill. Självklart kan man det, men många kan inte bara bestämma sig för att "nu skiter jag i detta" i juli och sen hålla det. Många behöver ett oskrivet blad i ett nytt block. 2013 är ett oskrivet blad tills den 1 januari. Ett block med 365 sidor ska fyllas med allt från sorg till kärlek, ilska till glädje, förlust till vinst, frustation till stabilitet osv. Trots att jag vet att jag ska gå balen och ta studenten, så är det bara en kalenderpåminnelse, utförande och känsla står fortfarande oklart. Det är just det jag älskar med nya år. Förväntningar som fylls, oväntade händelser och vändningar sker, saker man trodde var omöjliga blir möjliga. Jag vill att mitt 2013 ska rocka, men det kommer aldrig att göra det om jag fokuserar på att Det Ska Just Rocka. Istället är det bara att rocka och tänka att "det löser sig".

 

Hur som helst, Ida och jag har känt varandra sedan vi var 11 år, alltså i 7 år. Låter helt galet i mina öron, men så är det. Hon berättade lite om vår vänskap, hur vi träffades, hur många vändor bråk vi hunnit med men också att saker och ting alltid löst sig. En sak hon tog upp var att vårt bråk i början av nian avbröts då vår klasskompis omkom i en trakfikolycka, "vi var behövde hålla samman då för att orka" sa hon. Då brast jag ut i gråt. Underläppen darrade, tårarna föll som ett vattenfall och jag kände genast en förvarning om huvudvärk. Tusen tankar slog mig under bara en sekund. Dels var det sorgen efter den bortgångne klasskompisen, jag har inte tänkt på det nu det senaste, så alla känslor sköljde plötsligt över mig. En annan tanke var hur jag och Ida bråkat om så oviktiga saker medan viktigare saker faktiskt hände, viktiga och hemska saker. Vi behövde varandra och sa några ord till varandra, vilket bara det var framsteg. Jag måste erkänna att jag och min envisa långsiktlighet gjorde att det tog rätt lång tid att förlåta och reda ut allt helt och hållet. Och hur kunde jag ha mage att reta mig på en sån banal sak när min klasskompis omkommit i en olycka?! Jag blir så förbannad på mig själv. 15 år och dum som många skulle sagt, men jag såg mig själv som en klok 15åring men nu i efterhand tvekar jag starkt på det.

 

Det jag vill komma till, vi retar oss på saker som är så små och meningslösa när stora saker som död kan drabba oss. Tänk om det varit Ida som suttit på mopeden och krockat med bilen den där soliga dagen, vad hade jag gjort då? Jag hade knappast fortsatt reta mig på henne, den irritationen hade nog försvunnit på en tiondels sekund. Jag hade förmodligen ångrat att jag och Ida slösade så mycket tid på småsaker när vi kunde skaffat oss fina minnen istället. Nu var det inte Ida som satt på mopeden, oavsett vem det varit så hade den personen varit värd så mycket mer än att avsluta sitt liv som 15åring. Ida och jag har idag tagit igen den missade "fjortistiden", vilket jag är väldigt glad över. Men hörrni, allihopa, 15åringar som 18åringar, slösa inte bort dyrbar tid på meningslösa saker. Lös skiten.

 

December månad brukar alltid rulla på sakta men bra för mig. Mig gör det ingenting, jag hinner njuta av den mysigaste månaden på året och den tar heller inte slut så fort. Humöret följer detta, inte sprutande glad men heller inte onödigt nedstämd. Min motivation inom skolan är också lite lagom, kommer och går som den vill ungefär. Känns som om det fungerar när jag tvingar mig själv, men när jag tappar allt är det inget större problem, tomten kommer ändå så att säga. I december månad är det inte mycket som gör något. Jag har djupa samtal med mina vänner, tillbringar mycket tid liggandes i sängen för att bara fundera och tänker mycket på 2013. Det kommer bli ett år som inte liknar något av de andra, både positivt och negativt antar jag. Jag har även fastställt mer vilka människor jag trivs med och tvärtom. Trots det släpper jag inte de som påverkar mig negativt, och låter dem göra det. Många av dem "kommer jag inte undan" tyvärr. Det är bara att bita ihop och inte reagera på dem. Nej, nu blev jag lite sur och det var inte meningen. Dags att avsluta. Puss

 

Denna söndag, förlåt måndag, slog något extremt logisk mig som en uppenbarelse. Det där med att ge något litet, men som kan bli till något stort. Det finns saker som är så löjligt små som gör mig glad, t.ex. en enkel kommentar "oh, vad fin du är idag" eller en enkel gillning på en bild på instagram. Varför kallar jag dem då enkla? Jo, för att de är just enkla. En mening och ett dubbelklick med tummen är vad de är. Man ska inte kasta iväg dem liksom snöflingorna just nu bara faller ned, men man ska inte spara på dem heller (som snöguden gjorde förra vintern...). Man ska mena det och man ska notera hur personen man just uppmärksammat blir glad, för då betyder plötsligt den enkla gärningen något för en själv med. Som man brukar säga, det är gratis med komplimanger, och uttjatat som det är så stämmer det. Man, i alla fall jag, fokuserar alldeles för mycket på dåliga saker och hamnar ofta på dåliga tankar, ger jag istället ifrån mig positiv energi får jag säkerligen detta tillbaka, och mina dåliga tankar blåser förhoppningsvis bort.

 

 

Jag är trött på folk som säger att jag är tråkig för att jag inte festar så mycket längre. När jag gick i ettan kunde jag och min dåvarande bästa vän vara ute säkert 4-5 gånger i månaden. Ni kan ju gissa vad det kostade för en liten oerfaren 16-årig tjej med 1050 kr i inkomst varje månad. Ni kan ju också föreställa hur många skandaler detta medförde, trots att vi många gånger hade riktigt jäkla roligt. Så här höll det på fram tills hösten 2011 ungefär. Nästan ett helt år, jag förstår inte hur jag kunde vara så dum. Under den tiden struntade jag i skolan och slängde flera MVG:n i soperna och min hälsa kom helt ut ur kontroll. Jag var nämligen inte bara ute utan åt även ute flera gånger i månaden. Jag levde ju på 0 kr sista veckan i månaden men lyckades trots detta få ihop det till ännu en fest eller ännu en lunch på Chili thai. Helt galet.

 

Idag, 2 år äldre, tycker jag inte att det är lika roligt längre. Jag kan inte säga att jag inte förstår mina kompisar som går ut varje helg, när jag själv har gjort det. Jag tycker det är roligt någon gång ibland, men oftast är det alltid något negativt med utgången. Jag tycker heller inte det är värt att ligga och dega i soffan dagen efter när jag kunde gjort så mycket annat. Jag vill heller inte lägga pengarna på det, idag har jag inte 0 kr på kontot utan många gånger 400-500 kr. Jag har även börjat tänka på min hälsa, för en gångs skull. Jag tränar och försöker äta så mycket rätt jag kan (det tar emot ibland eftersom jag är ett riktigt matvrak av vissa onyttiga rätter).

 

Man har olika prioriteringar i livet och jag väljer därför att ta skolarbete, ekonomi och hälsa i första hand. Jag vill inte leva på marginalen vad gäller pengar eller skada min kropp på olika sätt med alkohol. Jag tycker inte det är värt det. Jag prioriterar så här just av den enkla anledningen att jag mår bättre av det. Jag vet många som bör testa detta, usch, ryser när jag tänker på det.

Här är jag, lycklig och glad, för det är jag. Men inte alla dagar på året. Det finns så mycket som jag avskyr med att vara jag och det finns så mycket som jag är rädd för.

 

 

Jag har världens finaste familj och släkt, men jag de är varken mina vänner eller min pojkvän. Vännerna som verkligen tycker om mig rätt igenom för att jag är Den Jag Är kan jag räkna på mina tio fingarar, tyvärr. Det är dem som alltid ställer upp och respekterar mig även om jag tjurar ihop ibland, inte svarar på sms eller säger något riktigt bitchigt. Och herregud vad jag tycker om dem för det! Resten bara är med mig utan att jag får någon vidare feedback av det. Jag blir förbannad och ledsen över att vissa bara är med mig för att, och inte för att de verkligen vill. För jag vet att många av dem snackar skit när jag vänder ryggen till, jag vet att de egentligen känner att de inte riktigt vet vart de har mig. Jag känner mig så sviken och förvirrad att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen.

 

Angående pojkvän och killar i övrigt, det är där jag känner av detta mest. Många killar skriver med mig enbart för att jag ser bra ut, och när jag märker det blir jag ledsen. De säger att jag är snäll, men kom igen, snäll? Är inte det ett tunt ord när det finns så många fina beskrivningar idag? Det låter bra, visst gör det, men det döljer inte vad de egentligen ser för jag märker det så väl. Jag har varit med om det tillräckligt många gånger nu. Jag vet att jag är en speciell person som kan vara svår att ha med att göra. Jag är mycket känslig, tänker för mycket och har mycket åsikter om saker och ting. Saken är den att många killar aldrig ens märker det, de har bara ignonerat det och mig som person för att fokusera på en sak: Hur jag ser ut. En gång har jag träffat en kille några månader fast jag inte tyckte om honom, men jag tyckte däremot om att han gillade mig för den jag var och inte den jag såg ut att vara. Jag känner mig som en hemsk människa för detta, men när jag vänder på det så gav han mig ändå någonting och det var trygghet.

 

Det jag vill säga med detta: Tro inte att mitt liv rullar på så bra som lite bilder och text får det att verka som på bloggen. För om jag skulle skriva aggresiva inlägg så fort jag kände så här med en människa skulle besökssiffrorna sjunka till 0. Jag kan inte säga att jag är mig själv till 110 % här på bloggen om jag inte berättar för er vad jag tycker är kämpigt i livet eller jävligt orättsvist. Vad tycker jag då är kämpigt? Jo, att det finns så få som tycker om mig för att jag är jag. Jag älskar mig själv för att jag under det senaste året blivit mycket mer självsäkrare och helt enkelt trivs med mig själv. Jag vill bara att fler sak se vad som finns innanför utseende och dömande tankar. För där finns Jag.

 

Jag hoppas inte att jag skrämde iväg er nu eller att er positiva bild av mig vändes till negativ. BAMSEKRAM