Hur snygga är inte de här tightsen?! Jag älskar marinblått och jag älskar marinblått + ljusgrått. Jag ska inte köpa dem, men det tar emot att jag kan. Jag måste spara. Börjar jag slösa, slutar jag aldrig slösa... Men vad jag vill unna mig dessa...

Igår var jag väldigt seg. Gick och la mig vid en knasig tid helt speedad på livet i lördags, för att sedan ha en riktigt seg dag heeeela söndagen. Så ovan ser ni hur den avslutades: med frozen yoghurt och hockey! Idag har jag jobbat, vill egentligen sova en stund men av erfarenhet vet jag att jag bara blir tröttare. Så bättre att ta en promenad på löpbandet. Japp, löpbandet, inte en chans att jag går ut och utmanar vindarna idag. 

Idag är det inte Elin som skriver en tanke. Utan det är jag, Sara. Många kanske inte vet vem jag är, men om ni läst Elins blogg ett längre tag så har ni iallafall sett mig eller mitt namn. Jag tycker att det är en liten ära att jag får skriva och jag har fått fria händer till att skriva vad som helst. Därför tänkte jag, eftersom jag på min blogg inte brukar skriva om tankar - även om jag brukade, så tänkte jag passa på att göra det nu. Jag visste inte helt säkert på om jag ville säga att det var jag som skrev, tyckte det kändes lite läskigt. Men jag hoppas iallafall att ni gillar det. Kram!

 

 

 

I min senaste beställning från nelly.com slängde jag med det här halsbandet i varukorgen. Har inte så mycket guldhalsband och gillar mer de här enklare. Kanske får det hänga med ut på lördag...

 

Fick nyss veta att min skärm på något vis varit delad på två så att det är därför touchen inte fungerat. Inte så konstigt. Tur att jag tog tag i det för jag har många gånger funderat på att slänga den i väggen, vilket vore onödigt. Next up: Hämta upp lillebror Mathias och senare ikväll blir det hockey med honom, Maja, Mathias kompis och några till. Djurgården möter Troja Ljungby så det är bara att passa på när favoritlaget är i Småland!

God morgon! Hoppas att ni har sovit lika gott som jag i natt, fick till en riktig skönhetssömn. Idag är det en slappdag innehållande lite mys framför en film och jobb ikväll. Ska försöka hinna lämna in min iPhone med eftersom skärmen lever ett eget liv.

Jag tror detta är något som jag har tagit upp tidigare, men jag inte riktigt släppa det så vi kör på igen.

 

Det finns tyvärr människor som inte kan unna andra någon framgång alls. Har ni varit i den situationen när ni inte velat säga att ni fick MVG på en uppsats/ett prov bara för att ni vet att personen som frågade kommer säga "jaha, grattis" men inte alls mena det. Istället ser personen det mer som skryt från din sida, trots att det var han/hon som frågade. Eller när man är stolt över att man klarade ett träningsmål man länge kämpat för men inte säger det för att man vet vissa personer kommer göra något negativt av det som gör att även det positiva du såg försvinner.

Jag har många gånger tänkt "såna här människor ska jag inte ha i min omgivning" men det hjälper ju egentligen inte dem eller mig att bara strunta i det. Jag säger inte att jag är världens bästa på att ge andra människor komplimanger. Jag är en sån som tyvärr inte märker när någon har ett par nya skor eller märker att någon klippt av sitt hår även om det tydligt syns att det är mycket kortare än dagen innan (haha - PING: Sara) men när jag väl säger det så menar jag det verkligen. Men jag uppskattar faktiskt när det går bra för mina vänner eller när jag ser att de är glada. För om jag gör det så blir jag glad av det själv och jag får säkerligen tillbaka det någon gång - kanske genom att någon blir glad för min skull någon gång, vilket fördubblar min glädje.

 

Om man inte kan unna andra något utan istället ser deras glädje som ett misslyckande i sig själv (vilket man innerst inne gör eftersom det i grund och botten handlar om avundsjuka) ja, då känner man sig självklart misslyckad. Man bildar en negativt känsla hos sig själv så fort någon annan är glad. Det säger ju sig självt hur vrickat detta är. Man utvecklas knappast som person om man inte kan unna andra någonting. Det håller inte i längden mina vänner.

 Idag är jag sådär larvigt glad och sprallig. Jobbade förmiddag och sen jobbar jag även kvällen, mellan det har jag hunnit med en promenad, lite övningar i gymmet och ett misslyckat bak. Nu ska jag läsa lite innan jag måste åka. Läste ut Vänninan igår och deppar över det lite grann, alltså lika bra att börja med en ny bok så fort som möjligt! 

Idag fick jag äntligen sova ut och ha lite ledigt, så himla skönt. Var en stund hos min lilla kusin och lekte, han blir bara sötare och sötare för varje dag som går. Ikväll väntar jobb, men innan dess tänkte jag plocka lite bland mina kläder och läsa ut min bok (även om det tar emot att den snart är slut).

Idag jobbade jag lite på lågstadiet i Korsberga, så himla roligt! Efter det åkte jag hem och gjorde pannkakor åt mig och min sjuka far (det är jag som har smittat honom) och nu är jag på väg till nästa jobb! Måndagarna är väl till för att sparka igång veckorna? Min vecka är utan tvekan igång!

"Han är inte värd dina tårar" var det någon som sa.

"Han kommer inte tillbaka för att du gråter" sa någon annan.

"Det vet jag" tänkte jag. Jag är fullt medveten om att han aldrig kommer tillbaka.

Det är därför jag gråter.

 

Men om han inte är värd mina tårar, kanske är jag då värd dem. Det är mig själv jag har att skylla. Det är mitt fel att jag sitter här och gråter. Mer än så här kan jag inte vara värd. Jag var feg igen. Jag drog mig ur. Nu är allt försent. Det är så lätt att vara efterklok. Det är så skönt att gråta ut. Gråta så mycket att man mitt i all gråt glömmer bort varför man gråter. Ändå fortsätter man gråta. Kanske gråter man för att man gråter. Kanske fortsätter man gråta för att känslan finns kvar, medan tankarna flög iväg någon annan stans. Flög iväg och lämnade ännu mer tomhet och ovisshet.

 

"Hur är det mellan er nu" frågar någon.

Jag försöker rycka nonchalant på axlarna. Hur mycket jag än rycker på axlarna så försvinner han inte. Han tynger ner mina axlar. Allt blir så jobbigt med honom klängandes där. Jag kan inte stå rakt. Jag försöker blunda istället. Men det går inte att blunda för det längre. Ju mer jag blundar, ju mer ser jag honom. "Jag bryr mig inte om honom längre" säger min hjärna. "Jo, det gör du visst" säger ett annat organ. Organet med mest makt. Organet med mest kraft. Organet med flest känslor. Organet som aldrig låter sig luras av hjärnan.

 

Allt är så snurrigt. Det är så mycket som är oklart. Som talen var för mig i matematik. En dålig relation helt enkelt. Relation, hade vi en relation, han och jag? Vad var vi egentligen? Fanns det ens något vi? Var det bara inbillning alltihop? Det snurrar ännu mer. Jag rycker på axlarna. Fortfarande tungt. Jag blundar. Han är fortfarande där. Jag börjar gråta igen. Mina ögon svider. Men ingenting mot vad det gör innanför mitt vänstra bröst. I det där organet. I det där jäkla hjärtat.

Tre bilder från gårdagskvällen. Ida hade USA-tema vilket var himla smart, och gott. Hamburgare till huvudrätt och USA-cupcakes till efterrätt (så himla goda, hon kan baka hon). Linda och jag sov över för att få så mycket extra tid med Ida det bara gick. Lite nattprat och en ledsam morgon. Tårarna rinner lite då och då fortfarande... Att säga hejdå till någon man känt i 8 år är inte lätt. I 8 år har vi känt varandra. Byggt upp en vänskap som har stärks extra mycket av ned och uppgångar och som är så där självklar. Ida vet jag alltid vart jag har och det är aldrig något krångel. Det känns skönt att veta att hon kommer klara allt galant där borta, för hon är så lugn och stabil. Båda fötterna på jorden helt enkelt. Det lättar lite innanför bröstet när man har det i tankarna.

 

Nu måste jag börja fixa mig inför Vincents dop. Det är en stor dag för världens sötaste lilla bebis idag!

Idag när jag vaknade läste jag lite ur boken jag blivit totalt fäst vid. Tillslut fick jag stoppa mig själv för att inte riskera att läsa ut den, jag vill spara lite och behålla känslan. Gjorde mig sedan lite frukost innan jag gav mig ut på en pw. Så himla skönt att vara ute när luften är så frisk. Ikväll är det avskedsfest för Ida och det ska självklart bli hur trevligt som helst, MEN, jag hatar att hon ska åka till USA så på ett vis får jag hata kvällen och morgondagens avsked. Faktiskt.

Jag är inte den som tycker om att köpa smink. Anledningen: jag är ointresserad och därmed okunnig. Men igår följde ett mineralpuder från Clarins Paris med mig hem. Ser väldigt naturligt och fräscht ut. Ett av mina bästa köp på längre. Det kostar 455 kronor men känns väldigt värt det. Köp köp köp kompisar!

 

Efter en längre period med mycket jobb morgon och kväll var det väldigt skönt att vara hemma idag. Känner mig fortfarande lite krasslig i halsen men det blev bättre efter morgonpromenaden så jag provar på ett pass ikväll ändå. Men först: lite goda frukter och en fika med min saknade vän Anny!

En fråga jag länge ställt mig själv men fortfarande inte fått svar på är - Varför bryter man lättare upp med en pojkvän/kille än med en kompis?

 

"Det är ju självklart, man är ju tillsammans med personen" var första svaret jag gav mig själv. Men är det egentligen så självklart? Varför ska en kärleksrelation vara så olik en vänskapsrelation? Det handlar väl ändå om samma grundtankar: respekt, uppmuntran och tillit. Eller är jag ute och cyklar helt nu? Lika väl som min bästa vän är densamma flera år i sträck kan en kille vara det? Ja, många har det så här, men jag och många andra har inte det. Det är just det jag undrar, varför vi har det så olikt mellan dessa relationer. Kanske ser vi bara större på det är med kärleksrelationer, fast det egentligen är lika viktigt som en vänskapsrelation. Att inte se så stort på det stämmer extra bra i denna åldern när man inte planerar bröllop och barn det första man gör. Man borde ju kunna låta allt hända helt enkelt. Men ändå har många (haha, jag) så himla svårt för det där med att fästa sig vid en kille, en kärleksrelation. Jag är ganska konflikträdd av mig vad gäller just den relationen. Jag vill inte vara den jobbiga flickvännen som tillslut låter som en morsa. Jag vill inte göra stora saker av småsaker. Jag vill vara ganska chill helt enkelt. Men egentligen, bråkar gör jag ju med mina kompisar så varför är det så farligt att göra det med en kille? Jag kan ju ifrågasätta en kompis bara han/hon säger "hej" på ett annorlunda sätt en vanligt, vilket verkligen är att göra en stor sak av något litet. Jag ser helt enkelt omedvetet annorlunda på en vänskapsrelation och en kärleksrelation bara genom att våga vara mer ifrågasättande mot mina vänner. Jag är alltså en av dem som ser mycket "större" på en kärleksrelation, kanske är det till och med så att en kärleksrelation skrämmer mig lite. Likaväl som att man "provar på" vilka vänskapskretsar man trivs bäst i borde man kunna prova upp vilka pojkvänskretsar man trivs bäst i också. Slutar alla prova så står vi ju där som ensamma singlar tillslut allihopa, hur fel är inte det?

 

Mitt mål med denna söndagstanken var att få svar på detta vilket inte hände, men jag kom lite längre i mina funderingar. Jag önskar någonstans att relationen till kärleken var lika enkelt som relationen till vännerna. Det är ju ingen big deal egentligen? Skärpning Elin. Sånt där ska vara kul, som när man var 14 år ungefär. Eller kanske inte 14, då handlade ju allt om killar och mitt humör kunde ibland bestämas efter hur killen jag tyckte var snygg klädde sig just den dagen. Nej, det var lite för mycket. Men någonstans i den åldern men på en mer vuxen nivå, ja, precis så.

 

Köpte den här godingen i lördags - body butter med doft av honung från The Body Shop. Den luktar så himla gott! Den luktar sött men inte på ett överdrivet sätt, som många sådana body butter kan göra. Helt perfekt!

Eftersom jag inte är någon tv-älskare (förutom när det är hockey eller Stalkers) tänkte jag att jag skulle fylla på bokhyllan med lite nya böcker. Bland annat Michaela Fornis "Om att älska" som alla läser och som alla verkar älska. Fann till min lycka även Denise Rudbergs debutroman "Vänninan" som kom innan två av mina favoritböcker "Storlek 37" och "O.S.A" som jag redan läst, inte i ordning med andra ord. Tillsist slängde jag till med en deckare med, som INTE ska läsas innan läggdags - av egna erfarenheter.